Jag tänker uppehålla mig ännu en dag i Goethes Faustdrama. I förra kapitlet rörde vi lite vid häxans kunskapssyn, så nu tycker jag kanske det kan vara dags att låta Faust berätta om sina tankar och tvivel kring denna fråga. I dramats första scen – om man bortser från de tre inledningarna – sitter Faust i sin högvälvda, trånga gotiska kammare och suckar och förtvivlar:
Habe nun, ach! Philosophie,
Juristerei und Medizin,
Und leider auch Theologie!
Durchaus studiert, mit heißem Bemühn.
Da steh ich nun, ich armer Tor!
Und bin so klug als wie zuvor;
Heiße Magister, heiße Doktor gar
Und ziehe schon an die zehen Jahr,
Herauf, herab und quer und krumm,
Meine Schüler an der Nase herum –
Und sehe, daß wir nichts wissen können!
Das will mir schier das Herz verbrennen.
(Ack, nu har jag läst filosofi
och medicin och juristeri
och dessvärre också teologi
från början till slut, med frenesi.
Och ändå är jag lika klok
som jag var förut, stackars tok!
Magister kallar man mig dock,
ja, rent av doktor – min lärjungeflock
drar jag vid näsan sedan tio år,
i krokar och i krumbukter det går.
Att vi intet kan veta förstår jag och märker,
och jag förtvivlar, mitt hjärta värker.)
Vi har gjort en kringgående rörelse och först fått oss till livs vad den unge studenten, vad Mefisto och vad häxan tänker om vetandet (se föregående två inlägg) och nu har vi hamnat hos Faust i början av dramat. Faust ser att allt det vetande han samlat genom långa arbetsfyllda år inte har fört honom en tum närmare verklig kunskap. För Faust är kunskap Upplysning eller Språnget – för att nå kunskap (om man alls kan nå den) måste man på liv och död bryta igenom en barriär, man måste byta dimension, man måste lämna sitt gamla jag. Kunskap är något absolut – antingen har man den eller så saknar den. Det finns ingen väg dit. Man är där eller man är inte där. Ack!