För några år sedan talade jag en gång med en ung vitrysk journalist. Hon berättade om hur svårt det var att arbeta i Vitryssland i hennes yrke, hon berättade om indragna tidningar, fängslade vänner, om hot. Jag tror det var då som jag började fundera på Vitryssland, vad det är för ett land, hur människor lever där. Jag märkte att jag nästan inte visste någonting. Vet jag mer nu? Ja, något väl – de senaste åren har jag besökt den vitryska montern på bokmässan i Göteborg och i år har jag – efter att ha hört honom läsa högt – börjat läsa Ales Razanaus dikter. Och jag har läst Wolfgang Büschers bok ”Berlin-Moskau. Eine Reise zu Fuß”, där en stor del av fotvandringen går genom Vitryssland med anhalterna Grodno, Nowogrudok, Minsk, Orscha och Vitebsk.
Fast några små utgångspunkter för associationer hade jag redan förut. När jag tittar på kartan här så fastnar min blick på Vitebsk och jag tänker på Chagall. Och när jag ser flodnamnet Pripjat för det tankarna till Pripjatträsken i Joseph Roths roman ”Radetzkymarsch” (en av de bästa romaner jag läst).
Men vad händer i Vitryssland i dessa tider? Igår läste jag en kort TT-notis i SvD under rubriken ”Lukasjenko stärker greppet”:
Vitryska parlamentet har antagit lagändringar som ska förhindra resningar liknande Ukrainas ”Orangerevolution” förra året. Oppositionella riskerar flera års fängelse för demonstationer.
Alla som sprider information som anses vara skadlig för Vitrysslands intressen, organiserar demonstrationer eller är medlemmar i olagliga organisationer kommer nu att kunna dömas till hårda fängelsestraff.
Presidenten Aleksander Lukasjenko kallas ofta Europas siste diktator och har styrt Vitryssland med järnhand sedan 1994. Han har genomfört författningsändringar som gör att han kan ställa upp i nästa års presidentval.
Jag glor liksom till varje gång jag får en sådan här notis under ögonen, men sedan blir inget mer. Vitryssland försvinner ur synfältet igen. Hur ska jag göra för att hålla det kvar? Måste jag lära känna någon som bor och lever där för att jag ska kunna minnas hela tiden att det finns ett Vitryssland?
Det som gör att detta är allvarligt är att – det är jag rätt säker på – nästan hela ”Västeuropa” beter sig så här som jag.