Detta är en gruvlig berättelse om bråd död, ofärd, hor och brännvin. Den handlar om en familjs olycka och om kampen mot olyckan som livets mening och omöjlighet.
I Finland är historien som en vinterdag. Kort och dunkel och det är svårt att se det som är lite längre borta. Jag börjar berättelsen inom mitt synfält, men var början finns vet jag inte. Lika lite som jag vet hurudan den är. Självfallet anklagar jag fel personer, jag förvrider och förvränger allt. Jag slingrar mig som en mask gör för att vrida sig av kroken.
Bäst vore att skylla på ödet som lät mig födas till ett omöjligt land där det bor lite över tre miljoner människor som talar ett språk som ingen annan i hela världen begriper. Och inte nog med det. I detta land talar mina föräldrar ett annat språk, som bara en tiondedel av befolkningen begriper. Mina föräldrars sätt att uttrycka sig är dessutom sånt att bara en hundradedel av tiondedelen förstår det. I själva verket bryr de sig inte ett dugg om resten av folket. Däremot är de storsinta nog att hata hela det ryska folket som är deras granne. Självfallet har de aldrig försökt lära sig ryska så de begriper inte ett ord av vad tvåhundra miljoner människor säger och tänker och det är de stolta över.
I detta land såg jag dagens ljus sex år efter ett segerrikt krig där den ena hälften av folket hade besegrat den andra hälften.
Så här börjar Henrik Tikkanens ”Brändövägen 8”, första delen i en självbiografisk romansvit. Jag är på strövtåg ibland bokhyllorna – sådant händer allt emellanåt – och har av en slump hamnat på Brändövägen. Och fastnat. Boken verkar vara skriven med ett slags återhållet men nästan glatt ursinne. Tikkanen skruvar ner sina ord i marken med metod och precision, också där det alls inte finns någon mark. Texten är skriven med magnetkniv. Jag slår upp boken än här än där och märker att det egentligen går bra att börja läsningen var som helst.
Jag har hittat ett slags recension av boken av Tuula Polojärvi från 1999, som innehåller en del godbitar. Läs här.