Hugo von Hofmannsthal
17/11 -2005
I Spiegel spezial Bücher 2005 läser jag om en nyutkommen biografi över Hugo von Hofmannsthal. De inledande raderna lyder så här:
Wunderkind der Lyrik, Nervenbündel und widerwilliger Libretto-Lieferant – Hugo von Hofmannsthal hatte viele, allzu viele Facetten. Ulrich Weinzerl porträtiert ihn dennoch bravourös.
Enligt artikelförfattaren har Ulrich Weinzerl lyckats väl mot alla odds, eftersom Hofmannsthal är mycket svårfångad som person, hans verk är oöverskådligt och han dessutom inte har mycket till övers för vad han kallar ”den läppischen Biographismus” (ungefär ”den larviga biografismen”). Ja, slutraderna över Weinzerl är närmast översvallande, kanske borde jag läsa den här biografin för att se om det är sant:
Mehr als diese Glanzleistung luzider Prosa hätte auch der Biografien-Skeptiker Hofmannsthal sich nicht erträumen können.
Fast egentligen tänker jag först av allt på dikten ”Ballade des äußeren Lebens” när jag ser Hofmannsthals namn, en honungstung dikt jag tycker är oändligt vacker:
Ballade des äußeren Lebens
Und Kinder wachsen auf mit tiefen Augen,
Die von nichts wissen, wachsen auf und sterben,
Und alle Menschen gehen ihre Wege.
Und süße Früchte werden aus den herben
Und fallen nachts wie tote Vögel nieder
Und liegen wenig Tage und verderben.
Und immer weht der Wind, und immer wieder
Vernehmen wir und reden viele Worte
Und spüren Lust und Müdigkeit der Glieder.
Und Straßen laufen durch das Gras, und Orte
Sind da und dort, voll Fackeln, Bäumen, Teichen,
Und drohende und totenhaft verdorrte…
Wozu sind diese aufgebaut? und gleichen
Einander nie? und sind unzählig viele?
Was wechselt Lachen, Weinen und Erbleichen?
Was frommt das alles uns und diese Spiele,
Die wir doch groß und ewig einsam sind
Und wandernd nimmer suchen irgend Ziele?
Was frommts, dergleichen viel gesehen haben?
Und dennoch sagt der viel, der ”Abend” sagt,
Ein Wort, daraus Tiefsinn und Trauer rinnt
Wie schwerer Honig aus den hohlen Waben.
Om det självbiografiska i romaner
16/11 -2005
Jag har allt emellanåt funderat lite över den självbiografiska komponenten i den ena eller andra romanen. Jag har frågat mig om det alls finns några helt påhittade romaner (som är bra). Är många, kanske de flesta, romaner i första hand ett slags bearbetning av den egna biografin? Sedan kan man vända på det (och bita sig sjäv i svansen – hårt!) och fråga sig om inte det eventuella påhittade också är en del av författarens biografi, ett spån ur biografin över författarens påhitt(ighet). Så, nu har ni snart tröttnat på mig och jag passar därför på att ge ordet till någon annan. Jag ger ordet till Enzo Bettiza. Så här säger han angående detta till Dario Fertilio i intervjuboken ”Arrembaggi e pensieri. Conversazione con Enzo Bettiza”. (Den här gången ska jag inte trötta er med en dubbel text, utan ni får bara min översättning.):
Jag tror inte att någon författare kan bortse från sin egen biografi. Självbiografi i vidsträckt bemärkelse, en självbiografi som inte bara behandlar författarens privatliv, utan också de förhållanden omkring honom som han låtit strömma in i verket, miljön han växte upp i, språken och dialekterna som han talade och mycket annat.
Bettiza fortsätter sedan med att gå igenom några stora europeiska romaner och peka på deras mer eller mindre tydliga självbiografiska komponenter. Han avrundar det hela med de här slutorden:
Självbiografin är för den autentiske författaren alltså inte något minimalististiskt, privat, känslomässigt: den är – antingen den uppträder i direkt eller förtäckt form, antingen den är förkortad eller utvidgad – hans kreativa måltiders dagliga bröd.
Jag föreställer mig att det finns en del mer att säga om det här…
Le stelle fredde
15/11 -2005
Just nu sysslar jag ganska intensivt med den dalmatisk-italienske författaren Enzo Bettiza och hans verk. Idag läser jag en intervjubok med Bettiza skriven av Dario Fertilio. I kapitlet om hans förebilder räknar Bettiza först upp Tolstoj, Dostojevskij, Thomas Mann, Musil, Slataper, Svevo och Saba, men säger egentligen inte så mycket om var och en av dessa. De hör till kanon och behöver så att säga inte försvaras eller förklaras (beträffande ”kanon” finns en liten diskussion här). I stället tar han upp Guido Piovene, en internationellt relativt okänd författare som dessutom åtminstone delvis har fallit i glömska i Italien. Bettiza talar om Piovenes sista roman ”Le stelle fredde”, en roman om en livskris, om en kris i skapandet, om en flykt från livet in i ett limbo där huvudpersonen samtalar med levande och döda, bland andra med Dostojevskij. Detta kalla dödsrike är ett slags metafor för skrivandet och samtidigt krisens hopplösa lösning.
Jag går till bokhyllan, för jag känner igen den där titeln ”Le stelle fredde” och hittar boken – vi har skönlitteraturen i bokstavsordning i det här huset. Jag tror jag läste den någon gång när jag var lite över tjugo år. Jag bläddrar och ser att jag strukit för ett antal små stycken. När jag läser de här förstrukna ställena känner jag igen dem, de är egenligen lite som ett utdrag ur en bortglömd dagbok. Nu väljer jag ut några av dem åt er att läsa. Ni får dem både på italienska och svenska, så att ni kan se om jag skulle förvränga något (översättningarna behöver i alla fall putsas något, det ser jag):
”Si può sapere perché sei venuto qui?”
”Sinceramente non lo so. Può darsi che ognuno sia in cerca di un proprio modo di morire.”
(”Kan man få veta varför du har kommit hit?”
”Ärligt talat så vet jag inte. Kanske är det så att var och en söker efter sitt eget sätt att dö.”)
Mi dice sempre: oggi si è così soli, che non si può nemmeno adattarsi a morire…
(Han säger alltid till mig: idag är vi så ensamma att vi inte ens kan finna oss i att vi måste dö…)
”Ti sembra che io abbia la faccia di un assassino?”
”Gli assassini non hanno una faccia speciale.”
(”Tycker du att jag har en mördares ansikte?”
”Mördare har inget särskilt ansikte.”)
Sapevo che era qui. Lei fa come gli insetti che vogliono sfuggire a chi li guarda rimanendo immobili e facendo il morto.
(Jag visste att ni var här. Ni gör som insekter som försöker undkomma den som ser på dem genom att sitta blickstilla och låtsas vara döda.)
Le emozioni più forti cominciano solo quando non ci si accorge più di averle.
(De starkaste känslorna uppkommer först när man inte längre märker att man har dem.)
Vi trovavo tutto, mio padre, mia madre, maestri, compagni di lavoro, letture, fantasie, i miei animali, le mie piante, Ida, le accuse di cui avevo sofferto. Non più però come una volta, quando vedevo questo dalla parte mia. Adesso lo vedevo dalla parte dei fatti, non senza passione ed amore, ma era la passione e l’amore delle cose e dei fatti per la propria esistenza. Giocavo su un altro scacchiere, il loro non il mio.
(Jag fann allt, min far, min mor, lärare, arbetskamrater, böcker jag läst, fantasier, mina djur, mina växter, Ida, anklagelserna jag lidit under. Men det var inte som förr, då jag såg allt från mitt håll. Nu såg jag allt från själva händelsernas sida, inte utan smärta och kärlek, men det var en sakernas och händelsernas smärta och kärlek inför den egna existensen. Jag spelade på ett annat schackbräde: deras inte mitt.)
Humaniora i Sverige idag
14/11 -2005
Denna morgon hittar jag en DN-artikel med titeln ”Humanioran på svältkost” i min e-postlåda. Den är från Jorun och jag tar det som en uppmaning. Jag har nog förhållit mig lite passiv till den svenska utbildningsdebatten på sista tiden.
Det är Ebba Witt-Brattström som skriver (ja, skrev – det är ett par dagar sedan) och jag väljer nu ut ett par speciella guldkorn ur artikeln.
Först något om humanioras villkor vid svenska universitet och högskolor:
Forskningspropositionens rubrik ”Forskning för ett bättre liv” ter sig hånfull i ljuset av humanistinstitutionernas skriande misär med rekordhöga sjukskrivningstal bland utarbetade lärare som inte räcker till för studentmassorna. Få vet att humaniststudenten ”straffas” för sitt val av utbildning genom en finansiering som motsvarar en tredjedel av teknik-, medicin- eller naturvetarstudentens, vilket ger en kronisk brist på lärarledd undervisning. Så ser den gråa vardagen ut för majoriteten av Sveriges humanister, som nu också ska skuldbeläggas för att deras universitet inte rankats bland de hundra bästa i världen av ”Times Higher Education Supplement”.
Universiteten i Köpenhamn, Oslo och Helsingfors är högt rankade därför att alla akademiker på högskolenivå i våra nordiska grannländer innehar tjänster där det står inskrivet att de ska ägna halva sin tid åt att forska. Deras svenska kolleger däremot, även de som tituleras professorer, tvingas ofta stå tio timmar i katedern varje vecka och undervisa. När helgen kommer väntar buntar av hemtentor och uppsatser på att bli lästa, för svenska humanistakademiker har dessutom mer än dubbelt så många studenter att ta hand om som sina nordiska kolleger. Ändå förväntas vi hinna och orka skriva utförliga forskningsansökningar i en förödmjukande konkurrens om de ynkliga forskningsmedel som finns avsatta för humanister. Det är ett under att svensk humaniora trots statsmaktens systematiska utsvältningspolitik ändå kan frambringa en hel del god forskning, kanske inte känd i Berkeley eller på Yale, men i Oslo eller Berlin.
Och här några rader om det svenska gymnasiet av idag:
Ytterligare en avgörande skillnad är att man i Norge, Finland och Danmark får grundstudenter som kommer från ett kunskapsinriktat gymnasium som är avskaffat i Sverige. Förutom att behärska sitt modersmål, sin litteratur och sin historia talar och skriver dessa drömstudenter på minst två, ofta tre främmande språk, vilket gör det möjligt att syssla med annan litteratur än den inhemska. I Sverige får man som akademisk lärare vara glad om ens studenter stavar svenska hjälpligt och har hör- och läsförståelse i nutida vardagsengelska (det gäller även lärarstudenter som ska ut och undervisa i skolorna!). Och det är inte deras fel att grundkurserna i den svenska högskolan motsvarar gymnasiekurser i andra länder. Våra studenter är redan som tonåringar orättfärdigt berövade elementära kunskaper och färdigheter som varit självklara för deras föräldrageneration. Lika litet är det humanioradoktorandernas fel att de väljer strategiskt ”försiktigt” – när det går i genomsnitt trettio sökanden till ett halvtidslektorat eller en tidsbegränsad forskarassistentjänst.
Något om roten (en av rötterna) till den svenska skolans belägenhet idag:
J’ACCUSE! Jag anklagar statsministern för att han som skolminister 1989 i hård och ohederlig kamp med lärarfacken och en rasande opinion genomdrev beslutet att kommunalisera skolan och därigenom avskaffa den enhetliga skolan, likvärdig för alla. Till följd av denna ödesdigra omstrukturalisering av svensk skola har dagens vilsna studenter och doktorander, framtidens forskare, sämre förkunskaper än tidigare generationer och måste ägna en stor del av sin doktorandtid åt att komma i nivå med såväl tidigare svensk som internationell forskning.
Och här apropå utbildningsministerns uppmaning till forskarna om att publicera sina avhandlingar direkt på engelska (förutom det som Witt-Brattström säger här är detta ytterligare ett hot om domänförluster för svenska språket):
Som om inte detta dubbelarbete är tillräckligt uppmanas de nu av utbildningsministern att publicera sina avhandlingar direkt på engelska trots att forskningen entydigt visar att man förstår och tänker sämre om man inte skriver på sitt modersmål. Här ansluter jag mig till Janken Myrdal (DN 25/10) som föreslår att forskaren skriver en artikel på engelska som sammanfattar resultaten av den forskning hon/han utfört på god svenska. En förklaring till att den svenska forskningen inte har det inflytande i världen den förtjänar är att forskarna allt oftare skriver direkt på svengelska.
Och till sist Witt-Brattströms handlingsplan för att komma till rätta med problemen:
Så vad göra? 1. Återinför statligt huvudmannaskap för den svenska skolan. 2. Ge alla högskolelärare femtio procent forskning inom tjänsten. 3. Höj prislappen för humaniorastudenter. 4. Stimulera svenska doktorander att anknyta till Europa och inte bara till USA. För i Europa vet man att humanioras världsspråk inte är engelska, utan översättning.
Här finns hela artikeln.
Åsna
13/11 -2005
Hej! Jag heter Sebastiano och jag är den minsta av åsnorna här på La Curbastra. Den här stora vintunnan är mitt hus.
Greifswald, DDR 12.11 1981
12/11 -2005
Här kommer ytterligare en anteckning från min Greifswaldtid. Det har varit ganska tätt mellan dem ett tag, men nu dröjer det lite längre innan det kommer någon mer.
När jag läser raderna här nedanför igen, så minns jag väldigt väl hur Jan, den norske lektorn och min enda bundsförvant – tills vi nötte ut varandra så till den grad att vi började undvika varandra – gång på gång sa till mig att jag var ”uhygglig naiv”.
12.11 1981
Idag försökte jag tala om Pippi Långstrump med studenterna. Jag ville helt enkelt slippa tala om politik. Det var förstås otroligt naivt av mig att tänka så, för Pippi Långstrump är naturligtvis också politik. Ja, och mycket riktigt det avspända samtalet som jag hade hoppats på blev inte till. Mina inledande ord möttes av en avvisande tystnad och osäkra blickar flackade hit och dit. Slutligen bröts tystnaden av en kvinnlig student som väl i egenskap av partimedlem och kanske av ytterligare skäl anger tonen i gruppen: ”Vi vill inte ha någon anarki här!” Denna fras upprepades sedan med smärre variationer av andra studenter och sedan var det slutpratat om Pippi Långstrump.
Vad är en essä? – sammanfattning av ett samtal
11/11 -2005
Ursäkta det något aparta bildvalet, men vi skulle kunna låta detta anspela på att en essä inte behöver hålla sig till ämnet. Ja, och, förstås, stort tack till er som varit med i detta semantiska talko kring essäbegreppet. Här kommer nu mitt halsbrytande försök att sammanfatta vad som sagts. Och glöm inte, kära läsare, att det går hur bra som helst att invända mot och förbättra min sammanfattning.
En essä kan (i Montaignes anda) handla om vad som helst men behöver inte hålla sig till ämnet. Essän är ett mellanting mellan skön- och facklitteratur/journalistik, alltså en utredande och inte en gestaltande text som ändå är personlig. I en essä är jaget – även om det inte finns något uttalat jag – alltid identiskt med textförfattarens jag. En essä bör vara en samling av idéer – inte nödvändigtvis relevanta för ämnet -, lärda referenser till belägg och källor – inte nödvändigtvis granskade eller utvärderade – och överhuvudtaget ett slumpmässigt strövtåg med många utvidgningar genom ämnesområdet. Den är ett försök att genom ett personligt perspektiv framföra något värdefullt om ett ämne, kanske, utan att detta behöver leda till en slutsats. Essäns styrka ligger i att den erbjuder plats åt det där svårdefinierbara, som sällan uppstår i en akademisk uppsats eller i en tidningsartikel. Ett klassiskt essäistiskt grepp är att författaren gestaltar det han/hon vill komma åt genom en person – idén blir på det sättet till kött och blod. Essäistiskt skrivande rör sig mellan något som skulle kunna definieras som författarens försöksvisa skrivande och den prövning han utsätter sina ämnen för. En essä skiljer sig från en vetenskaplig uppsats genom att det är en öppnare text. Tankeprocessen står i centrum och det står skribenten fritt att kasta ut tankar och diskutera dem utan att komma till en slutsats. En essä saknar konklusion, skribentens hypoteser behöver inte redovisas, bekräftas eller motbevisas. Essän är ett flätverk av tankar och idéer. Ju tätare väven är knuten, desto fruktbarare är detta för helheten. Och – en essä kan vara ett sätt att piska sina tankar och funderingar om ett visst ämne, tills de förvandlas till något man själv inte vet vad det är.
Vi kom dessutom fram till att essän nog bör ha en viss längd för att kunna kallas essä och – med viss tvekan – till att en essä nog bör uppfylla vissa kvalitetskriterier. Vidare fick vi en exkurs kring underkategorin samtalsessän och dess speciella egenskaper och förutsättningar. Och dessutom – detta får inte glömmas – undfägnades vi med ett litet essäkritiskt lyriskt utbrott.
För den läsare (troligen någon annan än talkodeltagarna) som vill veta vad som verkligen sades, går det bra att titta här – för vem vet om man kan lita på någon som illustrerar en initierad och lärd diskussion om essäbegreppet med en soluppgång över Bagni Tinos parasoller.