Det är dags för ytterligare en liten anteckning från min tid som utlandslektor i Greifswald. Tiden från slutet av november fram till julledigheten 1981 minns jag fortfarande som en period av missmod och uppgivenhet. Isoleringen, alla misstankarna tillsammans med rädslan för att av misstag sätta någon i min omgivning i en obehaglig sits gjorde livet allt trögare och tyngre och dagboksanteckningarna blev alltmer innehållslösa eller så handlade de bara om missmod. Det kommer nu att dröja till en bit in i januari innan nästa anteckning publiceras här, för det finns ingenting vettigt att publicera innan dess:
23.11 1981
Här framför mig har jag ett brev och på det kan man tydligt se att det har varit öppnat och sedan klistrats till igen. Jag hämtade det idag på expeditionen på min institution; all min post går nämligen den vägen. Jag antar i och för sig att min post alltid kontrolleras, men för det mesta märker jag inget av det. Men den här gången hade man efter kontrollen av brevet använt så mycket klister när man klistrade igen kuvertet att brevet satt fast i kuvertet. Jag fick alltså rycka loss det. (Anka Scholz, som lämnade posten till mig idag som hon brukar göra, förstår naturligtvis inte varför jag är så upprörd.)
Det är otäckt hur snabbt människor vänjer sig vid att inte ha något privatliv eller egna tankar. Den integritetskränkning du upplevde, när du insåg att någon läst din post före dig och att de inte ens gjort det diskret, uppfattades mest som förvånande och obegripligt av postutdelerskan. Hon hade kanske aldrig i egentlig mening haft något privatliv och kunde inte förstå att alla människor har rätt till personlig integritet. Skrämmande!
Marita: Anka Scholz (ja, jag nämner hämndlystet namnet igen – jag namngav ju bara mina fiender i dagboken, eftersom jag inte ville att något ska hända vännerna) var nog inte direkt naiv. Jag uppfattade henne som en Stasimedarbetare (Nordeuropawissenschaften i Greifswald var en av de institutioner i DDR som hade extremt hög Stasibemanning har jag förstått efteråt) och jag tyckte många gånger det var som om hon trakasserade mig bara för nöjes skull.
Historien med det här klistriga brevet är för övrigt obehagligare än vad själva det lilla intermezzot ger vid handen. Brevet var från en kille jag träffade en sen kväll eller natt på Ostbahnhof i Östberlin medan jag väntade på mitt tåg mot Greifswald. Vi pratade länge om allt möjligt och sedan bytte vi adresser och sedan hände ingenting på ett tag. Sedan skrev jag ett litet brev som inte innehöll något som kunde uppfattas som politiskt och så dröjde det ett tag igen. Sedan kom det klistriga brevet som också var”försiktigt” skrivet. Jag svarade ”något försiktigt” och sedan hände ingenting mer. Inte på hela tiden jag bodde där och naturligtvis inte senare heller. Jag undrade mycket över vad som eventuellt kunde ha hänt, men jag vågade förstås aldrig fråga någon om det och jag nämnde för säkerhets skull inget om det i min dagbok mer än det här om det klistriga brevet.
Hej!
Nu är jag verkligen kluven mellen två verkligheter!
Min verklighet är en tid då jag växte upp i ett ”komunnistiskt samhälle” och som skiljer sig verkligen av ex DDR och allt hemskt som du var utsatt för!
Jag har svårt att se att ”vi” som bodde i ex Yugoslavien var så förföljda av sysstemet som östtyskar! Visst vet jag att även mina privata brev öppndes av andra då jag gjorde lumpen men det var en regel och ingen hemlighet! All min korrenspondens vi ”Röda krset” lästes och censurerades under kriget i Bosnien!
Jag är inte heller säker på att vi hade en så starkt tjänst ”stasi motsvarighet”!
Å andra sidan finns de gott om exempel om att även i Väst kan man vara övervakad eller förföljd helt enkel, mycket mer idag än ett par decenier sedan!
Mirsad: Jag blev egentligen inte utsatt för särskilt mycket jämfört med vad människorna som verkligen levde där och inte kunde ge sig av blev utsatta för. Eftersom jag inte har några personliga erfarenheter av den jugoslaviska kommunismen, så kan jag inte göra några jämförelser. I och för sig har jag hört att den var en ”mildare variant” av kommunismen, men jag vet inte alls vad det innebar mera i detalj. Att dina privata brev öppnades på grund av en ”regel” låter på mig inte särskilt trevligt, men visst finns det värre saker.
Jag tror inte att DDR var värst, utan jag föreställer mig att Sovjetunionen var det med alla koncentrationsläger och arbetsläger. Och DDR-befolkningen hölls ju i schack av Sovjetarmén. Vad jag minns så var det 400 000 sovjetiska soldater stationerade i DDR – inget annat kommunistland hade en liknande styrka stationerad på sitt territorium.
Eftersom min man kom hit som flykting från det kommunistiska Tjeckoslovakien, så vet jag en del om kommunismens ansikte där. Ett straff för oppositionella eller bara allmänt obstinata var urangruvorna – de som kom tillbaka därifrån (långt ifrån alla gjorde det) led av förgiftningsskador för resten av livet.
Det får räcka med exempel nu – som sagt kanske var kommunismen mildare i Jugoslavien…