Om det självbiografiska i romaner
16/11 -2005
Jag har allt emellanåt funderat lite över den självbiografiska komponenten i den ena eller andra romanen. Jag har frågat mig om det alls finns några helt påhittade romaner (som är bra). Är många, kanske de flesta, romaner i första hand ett slags bearbetning av den egna biografin? Sedan kan man vända på det (och bita sig sjäv i svansen – hårt!) och fråga sig om inte det eventuella påhittade också är en del av författarens biografi, ett spån ur biografin över författarens påhitt(ighet). Så, nu har ni snart tröttnat på mig och jag passar därför på att ge ordet till någon annan. Jag ger ordet till Enzo Bettiza. Så här säger han angående detta till Dario Fertilio i intervjuboken ”Arrembaggi e pensieri. Conversazione con Enzo Bettiza”. (Den här gången ska jag inte trötta er med en dubbel text, utan ni får bara min översättning.):
Jag tror inte att någon författare kan bortse från sin egen biografi. Självbiografi i vidsträckt bemärkelse, en självbiografi som inte bara behandlar författarens privatliv, utan också de förhållanden omkring honom som han låtit strömma in i verket, miljön han växte upp i, språken och dialekterna som han talade och mycket annat.
Bettiza fortsätter sedan med att gå igenom några stora europeiska romaner och peka på deras mer eller mindre tydliga självbiografiska komponenter. Han avrundar det hela med de här slutorden:
Självbiografin är för den autentiske författaren alltså inte något minimalististiskt, privat, känslomässigt: den är – antingen den uppträder i direkt eller förtäckt form, antingen den är förkortad eller utvidgad – hans kreativa måltiders dagliga bröd.
Jag föreställer mig att det finns en del mer att säga om det här…