Tack också för förklaringen om Astrid Lindgren, då förstår jag precis hur du menar och håller med.

Förresten, ang. ”Mio, min Mio” – hade en kurskamrat på universitetet, som när hon var barn läste boken om och om igen, fram till sidan då Mio skulle konfrontera Riddar Kato med stenhjärtat. Då blev det så skrämmande, att hon lade undan boken ett tag och sedan började hon om igen. När hon fyllt 13, vågade hon äntligen ta reda på vad som hände efter den sidan och lättad upptäckte hon, att Mio går segrande ur striden.

Anarki i betydelsen laglöshet eller brist på samhällsnormer var väl vad jag själv tänkte på. Vet inte om DDR var annorlunda än andra diktaturer i världen vad gäller definitionen av anarki. Alla tendenser som inte är partiets uttryckliga vilja måste stävjas, vilket i så fall innebär att fritt tänkande är anarki. Hur fritt tänker vi i Sverige? Egentligen.

Allvarligare: Astrid Lindgrens intentioner var troligen först och främst att roa sin dotter, och lägga in lite ideal här och där. Det är en sak. Sen hur vi väljer att läsa Pippi är ju upp till oss. Påverkade som vi är av vår tid, vårt samhällssystem, vår barndom och olika ideologier.

Jag har lite svårt för beskrivningen av Astrid Lindgren som levandes i nån sorts oansvarig barndomsvärld, så himla idylliskt var det väl inte att tvingas lämna bort sitt barn för att hon var ogift. Sen att hon hade en oerhört rik fantasi och berättarförmåga, och att hon alltid stod på barnens sida, det är något att vara tacksam över. Sen att inte allt är politiskt korrekt i dagens Sverige eller gårdagens Östtyskland har jag gärna överseende med.

Jag tror att studenterna hade problem med det anarkistiska i mycket högre grad än med det kolonialistiska eller imperialistiska. Det var de anarkistiska tankarna som verkade hotfulla för DDR-lugnet. Jag vet dessutom också att jag själv förutom ”spion från kapitalismen” ansågs vara ”en opålitlig anarkist” och det var helt klart inte bra.

”Kappsäck full med pengar” lät nog inte alls så illa i deras öron…