Jag har ofta undrat var denna förödande vilja att vara till lags kommer ifrån. Man tar inte etiska, moraliska eller ens logiska hänsyn, i sin iver att göra som man blir tillsagd.
SI kunde inte ens i ett personligt brev till dina föräldrar visa den allra minsta lilla solidaritet med din utsatta situation, av rädsla för att stöta sig med DDR-diktaturen. Det är så man mår illa!

Det här med att bli konstig hade ju mycket med de skruvade relationer jag tvingades ha med människor i min omgivning. Jag kunde till exempel aldrig tala om en östtysk (eller östeuropé) med en annan östtysk, eftersom det kunde innebära en risk för den jag talade om. Ja, även dagboken censurerade jag själv: jag nämnde inga namn på östeuropéer, inga namn på platser som kunde vara avslöjande (som till exempel i texten ovan) och vissa episoder förteg jag, eftersom jag ju kunde bli av med dagboken. Allt det här smygandet och tigandet gjorde naturligtvis att jag blev lite konstig i huvudet – lite paranoid kanske.

På grund av min självcensur är också dagboksanteckningarna lite torftiga och magra. Trots att jag ser att de är det, vill jag inte fylla på med mer information och rekonstruera förloppen i själva dagbokstexten – det är viktigt för mig att publicera dagboken just så som den verkligen var när den skrevs.

Vad gäller SI – förskräckande, vedervärdigt, skamligt. Vad kan de ha haft för intresse av att meddela dig att man inte får säga sanningen om DDR? Medlöparandan tycks ha genomsyrat hela myndighetsapparaten.

Jag tror det var ungefär vid den här tiden som jag skrev ett brev till Svenska Institutet (det var genom dem jag fått anställningen), i vilket jag försökte beskriva mitt liv och mina arbetsförhållanden i G. Bland annat skrev jag en mening som började så här ”Det börjar likna ett dårhus”. Jag fick inget svar på det brevet, men några veckor senare fick jag veta av mina föräldrar att de fått ett brev från SI till mig. Jag bad dem öppna det och läsa det. I brevet stod det att jag inte fick skriva sådana brev till SI och att man var mån om goda relationer – i alla fall på ytan – med DDR.

Samtidigt med detta fanns det personer i Sverige, och Europa för den delen, som trodde att kommunismens ondska var något som borgarna hittat på. Det var kanske inte perfekt i DDR, men alla hade i alla fall ett jobb och hur hade man det i de kapitalistiska länderna? osv.