På onsdag förmiddag gick resan norrut först till Hamburg-Dammtor, där jag bytte tåg för att sedan fortsätta upp mot Flensburg. Den här delen av resan kom att bli den krångligaste, stora förseningar med ett tåg som hasade fram allt långsammare för varje station som passerades, poliskontroller, oro. Dagen därpå fick jag veta att det dels hade skett ett attentat i Hamburg-Harburg och tydligen hade man inte fått fatt i attentatsmännen, dessutom hade en gasledning spruckit någonstans i utkanten av Hamburg. Jag har ännu inte fått de verkliga sammanhangen riktigt klara för mig.
I alla fall kom jag fram tre timmar senare än planerat så det blev bråttom till Glücksburg (strax utanför Flensburg) där jag i hast tog in på det lilla pesionatet Jepsen. Från min balkong mer anar än ser man vackra villor som till hälfen döljer sig bakom höga träd.
Strax intill Pension Jepsen ligger det friherrliga paret von der Goltz’ fantastiska villa direkt vid havet med utsikt över den danska kusten. Där hann vi trots brådskan äta en härlig laxsoppa. Sedan bar det av tillbaka till Flensburg igen.
I Buchhandlung Rüffer höll folk redan på att samlas när vi kom och snart var rummet fyllt till bredden av åhörare, bland andra var Fontaneforskningens grand old man, Professor Helmuth Nürnberger, där.
Den här kvällen började jag mitt föredrag med att läsa de första raderna i Fontanes äktenskapsroman ”Unwiederbringlich”, som utspelar sig dels i dena trakt dels i Köpenhamn:
Eine Meile südlich von Glücksburg, auf einer dicht an die See herantretenden Düne, lag das von der gräflich Holkschen Familie bewohnte Schloß Holkenäs, eine Sehenswürdigkeit für die vereinzelten Fremden, die von Zeit zu Zeit in diese wenigstens damals noch vom Weltverkehr abgelegene Gegend kamen.
Det blev en spännade tillställning med en mycket livlig och frågvis publik och efter föredraget drack vi ett glas Sekt där i bokhandeln och då blev stämningen ännu någon grad högre. Efteråt gick en grupp på kanske tio-tolv personer ”zum Italiener” och avslutade kvällen med lite vin och bruschetta. Jag hade äran och nöjet att sitta bredvid Professor Nürnberger. Han är en charmerande äldre herre av Wienertyp, skulle man kunna säga. När vi sedan bröt upp vid halv tolv-tiden var luften ute på gatorna fortfarande ljum, som om det var sommar.
Nästan morgon tog Freifrau von der Goltz mig på en liten tur i Glücksburg. Vi tittade på slottet och sedan var nere vid havet. Det var väldigt disigt så Danmark kunde man bara skymta i det gråa. Jag provsatt en Strandkorb – så här:
Vi gick lite i den vita sanden och sedan upp mot Strandhotell:
Efter det var det dags för transport till Flensburg och tåget. På vägen fick jag veta lite om förhållandet mellan tyskar och danskar i detta gränsområde – det flaggas mycket danskt på den tyska sidan, men det är förbjudet att hissa tyska flaggan på den danska sidan…
Tågförseningar och gråväder till trots, låter det fortfarande som en mycket stimulerande upplevelse. Tycker mycket om det där med att publiken är frågvis och livlig. En tysk ung kvinna på universitetet i Linköping sa en gång, att hon tyckte svenska föreläsningar var så tysta – ingen vågade ställa frågor och alla antecknade febrilt. Något ifrågasättande av olika teorier tyckte hon inte förekom alls. Tja…
Ser fram emot del tre av resan.
Marita: Tågförseningen lyckades jag hantera riktigt bra eftersom både fru och herr von der Goltz var så väldigt flexibla och snabba i vändningarna i allt som behövde ordnas, att det nästan inte märktes att vi egentligen kastade oss huvudstupa än hit än dit. När jag tänker efter var det ett otroligt väloljat förlopp.
Och vädret var egentligen bara grått när jag hade kameran framme. Milt var det hela tiden och solen lyste tillräckligt ofta för att jag ska minnas hela resan som dränkt i solljus.
Publiken var en fröjd på alla tre ställena.
Intressant och medryckande skildring som alltid! Men vem har ”förbjudit” hissande av tyska flaggan?
Bengt: Jag ska skriva till fru von der Goltz och fråga hur det var med den där flaggregeln. Jag minns bara att hon sa att det är så och att hon la till något i stil med – ”en del här retar sig på det, men jag bryr mig inte om det, man kan leva med att inte få hissa flaggor och jag har så många vänner i Danmark”.