Ales Razanau, Ales Razanau – jag kommer inte ifrån hans dikter. Om och om igen läser jag den lilla boken ”Hannoversche Punktierungen” som jag fick av honom på bokmässan. Han gav mig boken på ett märkligt generöst motvilligt sätt, minns jag. Så där som när man tvingas ge bort en hand och då ger bort högerhanden för att den är bäst (själv är jag i och för sig vänsterhänt, men det hör inte hit). Ja!
Boken är, som jag berättade tidigare, på vitryska på vänstersidorna och på tyska på högsidorna. Jag läser den tyska texten, men tittar på varje dikt i dess vitryska ursprungsform för att också få med bilden. Tänk om jag kunde vitryska! Dikterna ger glimtar från ett år i Hannover – från vinter till höst – allting är utomhus. Ingen är mer än sex rader lång, de flesta är på tre eller fyra rader. Nästan alla (ja, kanske är alla det) är mästerverk, miniatyrer av tillvaron.
Den här gången har jag valt ut de här tre:
Eis auf dem Fluß.
Ein Ufer
macht sich auf den Weg,
das andere zu besuchen.
•
Der Regen hat aufgehört.
Die Spiegelbilder
fließen.
•
Ein Bahnübergang:
Eisen
drönt auf Eisen.