”Navelsträngen i jorden” – en fortsättning

![N](/wp-content/PICT1/PICT1096_01.jpg @alignleft)Efter bokmässan har jag läst vidare i antologin ”Navelsträngen i jorden”. Bland de berättelser jag läst finns ”Flytten” av Paweł Huelle. I förordet till antologin kan man läsa det här som anknyter till bland annat Huelles bidrag:

Verkligheten är ett semantiskt pussel. I varje stad eller by har något försvunnit, utrotats eller förflyttats. Föremål och byggnader har bytt ägare. De nya invånarna försöker besvärja tingen och göra dem till sina. Men något stör deras försök. Något som skorrar och klingar falskt. En skylt på ett främmande språk, en gravsten eller en bönbok. I Paweł Huelles novell ”Flytten” möter vi en av dem som blivit kvar. En obekväm påminnelse om alla som har försvunnit. Melodierna som Fru Hoffmann spelar på pianot tränger igenom det invanda och avslöjar föremålens främmande ursprung. Det kända förvandlas till en gåta.

Novellen ”Flytten” inramas av berättelsen om en flytt, som först uppskjuts av praktiska skäl och sedan i slutraderna genomförs. Däremellan finns historien om en polsk pojkes möte med en gammal tysk kvinna och hennes musik. De bor i samma hus, närmare bestämt i varsin liten lägenhet i det som en gång var fru Hoffmanns slott eller herrgård. Pojkens mamma hatar allt tyskt och är också rädd för det tyska, pappan intar en helt annan hållning – är han kanske själv tysk eller halvtysk? Pojken själv är mest intresserad av fru Hoffmanns pianospel; hon spelar Wagner hela eftermiddagarna. En dag smyger sig pojken, trots moderns uttryckliga förbud, in i det stora rummet där flygeln står. Fru Hoffmann spelar olika partier ur Tannhäuser för honom och allt emellanåt stannar hon upp och förklarar och visar bilder bland annat på slottet som det såg ut före kriget. Plötsligt kommer fadern in – det verkar som om alla har tillträde till fru Hoffmanns rum – och efter att också ha lyssnat en stund, tar han pojken med sig och fru Hoffmann säger: ”Gute Nacht. Godkväll, mina herrar, godkväll.”

slottet

Novellen innehåller två scener där moderns och faderns syn på tyskar och det tyska bryts mot varandra. Den ena finns i alldeles i början:

I Stora rummet bodde tant Greta, husets forna ägarinna. Herr Skiski tyckte uppenbarligen inte om det ordet, istället för ”ägarinna” sade han ”godsfrun” och fnittrade elakt. Min pappa kallade henne helt enkelt fru Hoffmann. Mamma däremot sade inget annat än ”den där gamla tyskkärringen” och det lät inte så vänligt. Jag såg henne väldigt sällan. Hon undvek oss så gott hon kunde och vi undvek också henne.

”Du får inte gå dit”, sade mamma varnande, ”hon förstår inte polska.”

”Just det”, sade pappa,”bäst att inte störa henne.”

Men även om jag inte såg tant Greta så ofta hörde jag henne dagligen. Nästan varje eftermiddag satte hon sig vid sin flygel och under två, tre timmar genljöd huset av musik.

”Arvtagerskan hamrar på klaveret”, sade herr Skiski och viftade avfärdande med handen.

”Tysk musik nu igen”, suckade mamma.

”Hon spelar bara” – pappa ryckte på axlarna – ”och det är väl inget ont i det?”

Den andra scenen mellan föräldrarna kommer i direkt anslutning till att pojken varit i Stora rummet och lyssnat på fru Hoffmanns musik:

”Tyskar! Tyskar! Tyskar!” sade hon högre och och högre. ”Alltid de där tyskarna! De bygger motorvägar och maskiner, de har de bästa flygplanen i världen och de bästa ugnarna att bränna människor i. Tyskarna spelar Wagner och mår alltid utmärkt, de är alltid friska och har god aptit!”

Jag hade aldrig sett mamma sådan förut. Hon skällde på pappa, han hade inte behövt ta henne till den här staden, han hade nog gjort det bara för att hon i fem år skulle vara tvungen att bo under samma tak som en tyska.

”Varför åkte hon inte härifrån? Varför flydde hon inte som alla andra?”

”Lugna dig” – pappa försökte beveka mamma – inte så att pojken hör.”

Men den onda anden lämnade inte mamma:

”Varför inte det? Någon gång måste han ju få veta!”

Och hon började ropa upp olika namn, namn på nära och kära, och för varje namn böjde hon upp ett finger, först på den vänstra handen och sedan på den högra, och när alla var räknade gjorde hon gråtande samma gest flera gånger om, för de döda var betydligt fler än det fanns fingrar på händerna, fler än fingrar och tår tillsammans.

Pappa stod inte ut längre, han bad henne sluta och skrek att när allt kom omkring så var det inte han som hade startat kriget, det var inte han som hade flyttat gränserna, det var inte han som hade tagit städer från de ena och gett till de andra, och jag stod mitt emellan, kluven i två delar, och jag såg deras kroppar, jag såg framför mig en man och en kvinna som på färgillustrationer, två öppna och pulserande sår.

Pappa tystnade slutligen och tog sedan fram en tablett ur skåpet och gav den till mamma tillsammans med ett glas vatten. Mamma blev sig själv till slut och försonades med honom, men ändå, trots det, kretsade länge ordet ”tyskar” runt i rummet, likt en fågel som väckts i mörkret, när vi skulle somna i våra sängar.

Denna scen avbildar den polsk-tyska frågan i grälla färger, men just för att Huelle väljer att ta steget att avbilda den som en konflikt mellan två människor, så skymtar – kanske – en lösning, en lösning i försoning.

4 kommentarer till “”Navelsträngen i jorden” – en fortsättning”

  1. Hej Bodil, visst är den här novellen vacker, så lågmäld, ändå säger den så mycket. Jag läste en annan fin bok i helgen, Le Clezios ”lilla” bok Afrikanen, om hans far som var läkare i Afrika. Har du läst den? Skulle inte förvåna mig om Le Clezio kammar hem nobelpriset…

  2. Irena: Ja, den är lågmäld men den bär samtidigt en stor spänning i sig – jag tycker om den. Vet du om det finns något mer av Huelle som är översatt till svenska? Jag skulle gärna vilja läsa mer av honom.

    Nej, jag har inte läst ”Afrikanen”…

  3. Vem var David Weiser? heter Huelles genombrottsroman, den kom för några år sedan i Anders Bodegårds översättning. Finns på alla bibliotek. Och ngn enstaka novell i en annan antologi som Joanna Helander och Bo Persson gav ut för 4 år sen. Annars får man nog läsa honom på tyska eller engelska: romanerna Mercedes Benz, Castorp, Ur breven till Hrabal och novellsamlingen Berättelser om en flytt el. likn.

  4. Tack Irena, då har du givit mig ett urval. Jag tror jag börjar med ”Vem var David Weiser?”.

    Under tiden läser jag vidare i ”Navelsträngen i jorden”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *