“Navelsträngen i jorden” – en fortsättning

Efter bokmässan har jag läst vidare i antologin ”Navelsträngen i jo […]

Och kanske ytterligare någon i min lista, nu kommer jag inte ihåg riktigt.

det var en rolig överraskning att se dina ord här.

Hittills har jag bara läst Olgas novell (jag fick en rejäl packe böcker med mig från mässan), men snart är jag tillbaka i novellsamligen. Ikväll har jag läst om förordet och jag funderar på att läsa Krzysztof Vargas novell nu, eftersom han sa en hel del intressant under konferensen som gjorde mig nyfiken, även om jag inte längre kan återge exakt vad; jag minns bara att hans ord gjorde intryck på mig – faktiskt så till den grad att jag började förstå vad han sa på polska…

Kort sann berättelse om en minisituation liknande den Andrews går igenom. Sommaren 1996 reste jag och en väninna genom östra och centrala Europa. I Sofia bodde vi inneboende hos en familj i block 5, lgh 6, eller någon annan lika tilltalande adress. Efter några dagar i staden, beslöt vi oss för att ta oss därifrån, vidare till Svarta havskusten och vi gick till järnvägsstationen, där vi köade i närmare en timma.
Biljettförsäljaren kunde inte förstå vad vi ville och paniken steg, när vi med nio språk tillsammans inte kunde göra oss förstådda alls. Vi ville ju bara ha en biljett till tåget dagen därpå. Efter tio långa minuter förklarar en annan köande på stapplande tyska, att man bara kan köpa biljetter till morgondagen på ett speciellt statligt biljettkontor i sta’n – men de skulle stänga snart. Vi sprang dit. Väl framme köade vi i ytterligare 45 minuter och exakt klockan 17.00 stängde alla luckor och de som inte fått hjälp fick vänta till morgondagen.
Tidigt nästa morgon var vi först i kön. Vi förklarade att vi ville resa med tåget till Varna klockan 11.00.
Nej, se det gick inte, för om man ville ha biljett till dagens tåg fick man gå till järnvägsstationen. Vi gav upp och köpte biljetter till nästa dag, annars hade vi väl varit kvar där ännu.
Dock är det så, att vi båda kände oss enormt utlämnade till ett system vi inte förstod, inte kunde göra oss förstådda alls och inte hade någon att vända oss till. Om situationen utvidgats och hade fortsatt i ett år, hade troligen identiteten brutits ned, om man inte satsade på att lära sig språket.
Väl på tåget bad konduktören en kvinna i vagnen att säga åt oss när vi skulle av och byta tåg. Hon ruskade vänligt på huvudet. En flyende sekund, tyckte jag hon var världens oartigaste människa, tills jag kom på, att man i Bulgarien nickar när man säger nej och skakar på huvudet om man säger ja.

tack för din långa kommentar. Den kastar ett annat slags ljus på vad Tokarczuks text handlar om än vad en litterär analys skulle göra – ett hårt realistiskt ljus, som jag som svensk läsare har stor nytta av för att se vilken verklighet texten speglar.

Eftersom jag inte bara är intresserad av polsk litteratur utan också av polsk verklighet och vardag, så tänker jag följa det du skriver om ditt polska liv i din blogg.

Polen är så helt annorlunda är Sverige, både materiellt som traditionellt. Myndigheterna fungerar inte här, därmed den höga kriminaliteten. Det är någon som jag oxå vill skriva om en dag i min blogg, varför kriminaliteten är så häg och jag önskar att folk utanför polen ska förstå varför Polen är farligt. Kort sagt: inga sociala nät och en pension på ca 450 zl. det är precis vad en hyra går på. 450 zl är bra pengar jämfört med dom som arbetar 2 skift och får ut 350 zl. Systemet är farligt för landet (folket som bor här).

Att Andrews itne kunde träffa på någon som kan engelska i Warszawa är konstigt, beror visserligen på när han var här, men Polackerna kan olika språk, även om det är begränsad kunskap i många fall.

PS: ett annat mydighetsfall: Nuvarande presidenten Kwasniewski ljög om sin universitetsutbildning — har har ingen examen som han påstått. Nu till riksdagsvalet röstade endast 38% av polackerna — kommentaren i TV var bäst:

”Presidenten kan inte komma ihåg vilken utbildning han har, hur ska vi då komma ihåg att det är val?”