Goldbergvariationer

G
oldberg spelade om och om igen. Genom nattens laddade brist på sömn skänkte pianot tröst med sin klang av fugor och havsluft. Jag hade ju hört honom förr. Jag hade jagat honom genom storstäder för att hitta det bästa sättet han presenterade sig på. Och jag fann honom hos Glenn Gould. Herr Goldberg hade bytt namn till herr Gould. Han stod plötsligt framför mig, en regnig oktobereftermiddag i London. Vi trivdes tillsammans. I många år fick han spela mig till sömns. När morgontimmarna anlänt och tidningsbudet redan varit här somnade jag till hans mumlande spel.

C
hristina Bjørkøe spelade om och om igen när natten blev mig övermäktig. Nu var det hennes lätta hand som låg mot tangenterna. Hos henne hade jag mött Clara Schumanns spröda piano. Ja, var det inte en fjäril vars vinge slog mot mitt ansikte, en alldeles lätt,nästan omärklig bris från gränslös flykt i augustinatten?
Käre herr Goldberg, spela igen! Käre Glenn Gould, spela igen! Kära Christina Bjørkøe, spela igen! Så håller jag demonerna borta och lägger mitt huvud mot kudden. Dess svalka är alldeles ny, som en barndom eller en vilodag, dess svalka är Bach mot min kind.

Till Christina Bjørkøe, 20 augusti 2005.

On. (på finska)

Och nu återvänder jag till Zagajewski (läs kanske tredje strofen en extra gång):

Postumt opus

Tåget stannade på ett fält; en plötslig tystnad
väckte de mest fanatiska sömnadepterna.
Avlägsna ljus från magasin och fabriker
gnistrade i dimman som gula vargögon.
De mobila businessmännen satt över sina datorer
och räknade på dagens vinst och förlust.
Tågvärdinnan kom med kaffet som rymde det beska.
*Ewig, ewig*, de sista orden i *Das Lied von der Erde*,
upprepade så många gånger; minns du, vi lyssnade
tillsammans på musiken och löftet, som vi
så gärna ville tro.

Vi visste inte om vi var kvar i Holland
eller redan i Belgien. Det gick på ett ut.
Det var en tidig vinterkväll och marken hade gömt sig
i skymningsvecken; man kunde ana
närheten till svart kanalvatten,
stilla, utan fjällbäckens munterhet
och våra oceaners stora häpnad.
De gula vargögonen glimmade nervöst
neonljus, men ingen fruktade indianöverfall.
Tåget hade stannat i ett ögonblick då förståndet
inte sov men själen, dess ädla längtan, sov.

En annan gång lyssnade vi på Schuberts
postuma kvintett, där förtvivlan uttalar sig
flerfaldigt, ivrigt, nästan påstridigt,
och går till ständigt ny attack mot likgiltigheten
i den fina konsertsalen, hos pälsdamer
och recensenter, små delegater från stora drakar.
Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,
hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande
från osynliga hästar på bete. Det var som om
natten skrattade för sig själv, överlycklig.
Vad är poesi när vi ser så lite?

Vad är vår räddning om ingenting hotar?
En postum kvintett! Bara musiken växer
ännu efter döden, musiken och håren på träden.
Som om floderna gav oss hänförelsens mjölk och honung,
som om danserskorna på nytt började dansa i vanvett.
Och ändå är vi inte ensamma. En urmodig gitarr
ska endera dagen börja sjunga för sig själv.
Och tåget ska äntligen rulla igång, marken ska gunga
under den majestätiska tyngden, och långsamt
ska Paris närma sig med sin gyllne aura,
med sina gråa tvivel.