För två år sedan när jag var på bokmässan i Göteborg lyssande jag på Adam Zagajewski, när han läste upp några av sina dikter. Han läste dem på polska och Agneta Pleijel stod bredvid och läste dem på svenska. Jag minns hur mycket jag tyckte om själva ljudet av dikternas polska röst. Efteråt skrev han några ord i mitt exemplar av diktsamlingen ”Törst”. Av en polsk väninna fick jag vet att betydelsen i det polska ordet ”pragniene” täcker många fler sorters törst än det man först tänker på när man säger ”törst” på svenska. En tid efter mässan skrev jag en liten text om Zagajewski.
Nu är det höst igen och jag vill läsa dikten ”Persefone” för er:
Persefone
På nytt går Persefone under jorden
i sommarklänning, med stora ögon
som hos ett judiskt barn.
Drakar flyger, gula löv och höstdamm,
ett vitt flygplan och svarta kråkvingar.
Någon löper längs stigen med ett brådskande brev.
Hon kommer att frysa under jorden i sandalerna
med korksulor, och håret kommer inte att skydda
mot den blinda vinden, mot glömskan –
hon försvinner in i kastanjernas skugga,
och bara hårbandet i flätan lyser ännu
med resignationens rosa glans.
På nytt går Persefone under jorden,
och på nytt drar samma känslokyla
åt sin rem kring mitt fågelhjärta.