Nej, jag har inte lämnat Klara Johanson bakom mig – kanske kan det ha sett ut så det senaste veckorna här under pausträdet – egentligen kämpar jag hårdare än någonsin med mitt Klara Johanson-projekt: Jag vill göra henne känd som den hon är i sina texter, inte som en representant för en rörelse, en tidsålder eller ett kön. Hon är en stor själ, hon är unik och hon får inte ”användas” för att säga något ”angeläget”.
För den här dagen har jag valt att titta in i kapitlet ”Revolution och litteratur” i ”Det speglade livet”. Slutraderna lyder så här:
Ty till sist blir allting litteratur. Den är minnet, förklaringen, domen och den enda konserverande makt som frälsar livets myllrande skapelser. Vad inte den tar hand om är förspillt, så dött som hade det aldrig varit. Om livet är en obalanserad och slarvig diktare, så är dikten en skapande kritiker. Rangordningen må lämnas därhän: handla eller skildra, det är, som Emerson menade, ett val mellan ”soft and turbulent dreams”. Men litteraturen har sista ordet och promenerar i livets väldiga stärbhus som den lycklige arvingen.
För eventuella nytillkomna läsare som intresserar sig för Klara Johanson har jag nu gjort en sammanställning av de texter om henne jag publicerat här i pausträdsvärlden:
Rahel Varnhagen: Klara Johanson
Brev till Sigrid Fridman 14.7 1928
Else Lasker-Schüler: Klara Johanson
Första världskrigets utbrott: Klara Johanson
Benedetto Croce: Klara Johanson
Och här följer de texter som tillkommit efter den första sammanställningen:
Försök till ett porträtt av Klara Johanson
Ur "Eftertankar"- Klara Johanson
Faust: Gretchentragedin, del 1
Faust. Gretchentragedin, del 2
Klara Johanson-renässans på väg…