I gårdagens SvD hittade jag en intressant liten notis i kulturdelen:
”Jag tror att demokrati finns i Väst, därför att Väst har haft romanen. Och despotin härskar i Österlandet, därför att där har man haft poesi.”
Sorour Kasmai, iransk författare, berättar för International Herald Tribune att hon tror att romanen utvecklar den demokratiska fantasin, genom att erbjuda många olika vägar, olika öden, under det att poesin är despotisk.
Läs artikeln i International Herald Tribune här. Tyvärr framgår Kasmais utgångspunkter och tankevägar inte där, men vi kan ju ändå fundera vidare över om det möjligen kan ligga något i detta drastiska påstående…