Första världskrigets utbrott: Klara Johanson

I boken ”K.J. själv” finns ett kapitel som heter ”Krigsfångenskap”. Detta textstycke är en beskrivning av första världskrigets utbrott, sett ur en mycket speciell vinkel med många intressanta detaljer. Jag har valt ut några citat ur kapitlet och jag tror att dessa kan ge en ganska bra föreställning om stämningen i texten som helhet:

Sommaren 1914 hade vi bevars anslagit till en forskningsexpedition i Europa, Ellen Kleman och jag.

Ellen Kleman och Klara Johanson levde tillsammans i 25 år. Forskningsresans första etapp gick från Köpenhamn till Berlin. Stämningen i Berlin dagen efter skottet i Sarajevo beskrivs så här:

På måndagen böljade Berlin av krusflorsbehängda fanor, och gathörnens dervischar, tidningsförsäljerskorna, roterade med överkroppen tosigare än vanligt, svängde bladen i de uppsträckta händerna med övernaturlig vibrationshastighet och skriade i ett utan andhämtning: ”Ausführlicher Bericht über das furchtbare ATT-entat!”

Klara och Ellen reser vidare till Dresden och sedan till Leipzig för att så småningom hamna i Heidelberg, där de tar in på värdshuset Scheffelhaus:

I denna lustspelsmässiga miljö var det mig beskärt att utstå min första omedelbara kontakt med världshistorien, den färska och råa. Händelserna störtade över oss likt hagelskurar, tidningarna hann inte trycka extrablad utan skrek sina rasande nyheter från blåkritade affischer längs husmurarna. Ett par herrar som troddes viktigare än de var, Willy och Nicke, telegraferade ideligen till varandra i broderliga ordalag, och så var det färdigt: ena dagen krigstillstånd, den andra ”Mobilmachung”, den tredje krigsförklaring.

Från Heidelberg gjorde Klara och Ellen till en början utfärder. De hade drömt om att få ta en romantisk promenad över Rhenbron mellan Mannheim och Ludwigshafen, men bropromenaden blev inte som de hade tänkt sig:

Och så drevs vi i hastig marsch över bron med soldater vid sidan så tätt inpå att vi kände oss häktade; att se Rhen kom inte i fråga, vår utsikt var kaki.

De återvänder till Heidelberg och där råder stor oro. Här är några flyktiga intryck av stämningen som Klara Johansons text fångat:

Omkring oss tog studenter kärligt farväl av uppasserskor, och den flicka som med skälvande hand slängde fram våra tallrikar väste desperat: ”Es GIBT eine Schweinerei – es GIBT einen Weltkrieg!”

”Professorn” skakade sitt vita huvud och upprepade ständigt med sin trötta och svårmodiga stämma: ”Es kann sehr schief gehen.”

Klara och Ellen får inte lämna Heidelberg utan pass. När de lämnade Sverige behövdes inga pass, så de reste utan och nu satt de fast. Men de har tur i oturen och lyckas via en liten relativt obevakad lokaljärnväg ta sig till Mannheim, där det fanns ett svenskt konsulat:

I Mannheim blommade krigsvansinnet, ingen utlänning troddes ha annat ärende än att spränga Rhenbron (vilket vi ju redan hade försökt) och en handelsresande hade nyss blivit skjuten i en droska på gatan. Det var ingalunda skämtsamt att förföljas av en barnflock, anförd av en liten eldsprutande patriotisk furie, och omsusas av ett ideligt: ”Spion, Spion!”

På svenska konsulatet i Mannheim dyker nya hinder upp:

Mannheim visade sig outtömligt på fataliteter. Vi råkade ut för en svensk konsulatssekreterare som för roskull eller av sjukligt tjänstenit företog sig att betvivla alla våra uppgifter – till och med vår nationalitet blev ett problem för denne vår landsman.

Men efter diverse manövrer, bland annat notväxling med svenska legationen i Berlin, löser knutarna upp sig:

Försedda med inte just pass men stämplade papper som intygade ”schwedische Staatsangehörigkeit” kunde vi äntligen, befriade krigsfångar, ila kortaste vägen till Stockholm.

Kapitlet slutar med en liten ironisk knorr:

Vår praktiska kurs i världshistoria var över, och när vi någon dag i senare hälften av augusti återkom till Stockholm lät det som om alla här hemma visste bättre besked om kriget än jag.