Vad håller för tidens och människans nötning? Vad blir kvar och hur länge? Är det verkligen det bästa som blir kvar? Ofta verkar slumpen styra, men väl inte alltid. Kanske spelar det ingen roll vad som blir kvar, för som kvarblivet är det väl ändå något annat än det det var…
Vem minns Gustaf Ullman, hans dikter, hans noveller? Själv trodde jag att han var målare, jag vet inte varför, eller var han också målare? Jag vet att han står staty, eller snarare knästår, ett knä i marken – nedanför fästningen i Varberg inte långt från havet. Jag tror att statyn är av en ljus sten, marmor?
Den här dikten av honom läste jag nu:
Resevisan
Min skuta fraktar mångahanda.
Men hjärtat ville endast ett.
Den fagra kust, där jag vill landa,
i drömmens kikare jag sett.
Men lång blir min färd.
Jag hade vänner med i båten
i brokig följd från hamn till hamn.
En reskamrat satt stum förgråten:
en trängtan utan röst och namn.
Och lång blev vår färd.
De sagt farväl de andra många.
Den stumma ensam än är kvar.
Men denna färd, den ödsligt långa,
när skall den sluta? När och var?
Hur lång blir vår färd?