Den senaste kommentaren (hittills) som kommit in under förra veckans inlägg ”Om utbildning i Sverige – en fortsättning” innehåller så mycket intressant och är i så hög grad baserad på konkreta erfarenheter av den nya lärarutbildningen att jag har beslutat mig för att låta den bli den här dagens inlägg:
”Den pedagogiska färdigheten är nära förbunden med ämneskunskapen och det finns helt enkelt ingen pedagogisk färdighet som inte bygger på fackkunskap” . Detta citat hämtat från Inger Enkvists senaste bok Trängd mellan politik och pedagogik (2005) ger utryck för något som jag och många gymnasielärare med mig är övertygade om:
Gedigna ämneskunskaper är viktiga, gedigna ämneskunskaper behövs men de gedigna ämneskunskaperna fuskas tyvärr bort i den nya lärarutbildningen som fokuserar alltför mycket på pedagogiska/didaktiska inslag istället för att betona de rena ämnesstudierna.
Jag är sedan många år gymnasielärare i svenska och är även verksamhetsdidaktiker för en grupp blivande språklärare på en högskola. Jag har även varit handledare för ett antal blivande svensklärare. Min erfarenhet är följande:
Språkstudenterna (alltså blivande språklärare på högstadiet eller gymnasiet) på högskolan kritiserar i sina utvärderingar och vid samtal det faktum att de i nästan all teoretisk undervisning på högskolan blandas med studenter som har som mål att bli lärare på lägre stadier, t.ex. förskolelärare. Detta innebär att de lägre stadiernas pedagogik genomsyrar en stor del av verksamheten. Pedagodiska/didaktiska exempel tas sällan eller aldrig från gymnasiesfären och presenteras för blivande förskolelärare t.ex, utan det förefaller som om det nästan alltid är tvärtom – man utgår från de lägre skolstadiernas pedagogik. Detta tror jag på sikt kommer att vara förödande för de studenter som tänker sig en framtid som lärare på högre stadier i skolan.
Något som också ofta kommer fram när man talar med blivande lärarstudenter är deras syn på ämneskunskaperna: Många upplever att de känner sig mycket osäkra när de skall ut på VFU-perioder utan att besitta goda ämneskunskaper. De känner sig frustrerade över sin okunskap. Personligen anser jag att den nya lärarutbildningen är helt bakvänd – man börjar med det som borde komma sist – nämligen de pedagogiska och didaktiska teorierna. Varför skall man börja med dem? Det är, anser jag, helt befängt. Det måste väl vara mycket lättare att diskutera tillämpningen av olika teorier och spörsmål när man behärskar ämnesområdet som teorierna skall tillämpas på än om man inte gör det.
Gedigna ämneskunskaper ger en solid bas att stå på för läraren – har man en sådan att stå på är förutsättningarna mycket goda för att man skall kunna ge eleverna god undervisning. Gedigna ämneskunskaper ger också trygghet. Eleverna respekterar lärare som är säkra i sin kunskap. Det är därför tragiskt att tid stjäls från ämnesstudierna när man på lärarutbildningarna låter lärarstudenterna läsa ämnen med didaktisk inriktning istället för icke-didaktisk sådan.
Ämneskunskapen först- didaktiken/pedagogiken efteråt – det tror jag på.
Jag väljer att avsluta med ännu ett citat från Inger Enkvists utmärkta bok, som jag f.ö. rekommenderar till läsning: ”Att vara expert är att ha en bred och djup ämneskunskap och en långvarig förtrogenhet med området. Inte alla med den här kunskapen är utmärkta pedagoger men ingen torde vara god pedagog utan att ha den.”