”Vad jag menade med att mina didaktiklärare pratar på målspråket, är att någon i ett tidigare inlägg anmärkte på att de fem poäng i didaktik som ingår i varje tjugopoängskurs ofta hölls av dåliga lärare som ibland inte ens talade på målspråket under seminarierna, och detta har åtminstone inte jag någon erfarenhet av.”

Först måste jag, även om det är lite obehagligt, kommentera ovanstående båda citat. Jag är nämligen väldigt mån om samtalskulturen här. Din förklaring av uttalandet om ”någon felunderättad person” tycker jag har brister. Vem är det du anklagar? Och på vilka grunder? Man är väl inte ”felunderättad” för att man har gjort andra erfarenheter än du?

Nåväl, vad vi kanske kan enas om apropå didaktikkurserna är att de är av olika kvalitet vid olika lärosäten.

Rent allmänt beträffande tidsanvändningen i lärarutbildningen så tycker jag, som jag väl sagt, att AUO borde kunna användas för didaktikundervisning. Men tyvärr tror jag att AOU är en politisk käpphäst (som de som har makten svårligen lär släppa), vars mål är att skapa en ny lärartyp som inte i första hand är kunnig i sitt ämne och förmedlandet av detta, utan i stället en som går att använda till att hålla reda på och underhålla unga människor i någon form av ”stadielöst långtidsdagis”. Det är inte undervisning som är huvudmålet utan något slags vagt omhändertagande. I det långa perspektivet kommer detta otvivelaktigt att föra till degeneration…

Mvh

Pär

På några ställen är du lite oklar och dessa ställen lämnar jag okommenterade för att inte eventuellt göra mig skyldig till missförstånd.

På ett ställe skriver du: ”Dessutom så har de talat på målspråket under varenda seminarium, vilket någon felunderrättad person här ovan anmärkte på.” Här kan jag inte följa din tankegång. Var snäll och förtydliga detta, annars når budskapet inte fram.

Jag läser för närvarande mitt tredje år på LHS, och jag kom tydligen in i den här debatten ganska sent (senaste inlägget var för snart två månader sen). Som jag ser det så finns det två aspekter på problemet som är värda att framhålla: Den nuvarande lärarutbildningen är i sig märkligt upplagd, men det stora problemet är inte hur den är upplagd, utan hur den är genomförd. Det är för lätt att klara didaktiken, och de kunskaper man undfås är alltför personligt färgade. Det tycks helt enkelt lite för mycket på LHS, och det finns lite för lite vetande.
Den andra aspekten är egoistisk: Jag och mina klasskamrater började på LHS för att vi ville bli lärare, och av respekt för läraryrket. Det enda vi hör om den utbildning vi går är att den är usel. När vi står där med vår tvättade hals, som nyexaminerade lärare, och skall argumentera för att få en anställning, för att få en lön som vi har råd att betala av det nya studielånet med och så vidare, så är vår förhandlingsposition ungefär lika usel som lärarutbildningen påstås vara. Vi skulle lika gärna kunna ha struntat i att läsa på högskolan. Och om denna syn på lärarbehörighet sprids, då tror jag nog att alla civilingenjörer och andra högt kvalificerade men obehöriga lärare också kan börja se sig om efter bättre anställningar. Då tror jag att den svenska skolan till slut når botten. Då är det bara mer eller mindre kompetenta rektorers godtycklighet som avgör vad som är en rimlig kunskapsnivå hos lärarkollegiet. Eller, vi är kanske redan där. Jag hälsade på i ett gymnasium i Stockholm nyss där en av lärarna i spanska hade sex månader som reseledare i Spanien som enda egentliga merit när hon sökte sin vikariatstjänst.

Hursomhelst. Långt inlägg, och skrivet lite i affekt. Jag vill som avslutning säga att de lärare jag har haft i ämnesdidaktik, det vill säga de redan omtalade 15 poängen didaktik som man läser under engelskstudierna, har varit minst lika bra som universitetslärarna. Dessutom så har de talat på målspråket under varenda seminarium, vilket någon felunderrättad person här ovan anmärkte på. Lärarutbildningens brist är åtminstone inte i Stockholm ämnesstudierna, det är AUO, det allmänna utbildningsområdet, som är problemet. och att vi läser samma saker som förskollelärarna och tvärtom, det är så dumt så man blir stôllig.

Här var det otroligt läsvärt och intressant. Jag avstår dock från att delta i diskussionen just nu (eftersom skolan just börjat och jag har böcker att läsa), men är säker på att jag kan hitta mycket matnyttigt här även i framtiden.

P.S. Tack till Annika, som länkade till min blogg! 🙂

”Den pedagogiska färdigheten är nära förbunden med ämneskunskapen och det finns helt enkelt ingen pedagogisk färdighet som inte bygger på fackkunskap” . Detta citat hämtat från Inger Enkvists senaste bok Trängd mellan politik och pedagogik (2005) ger utryck för något som jag och många gymnasielärare med mig är övertygade om:

Gedigna ämneskunskaper är viktiga, gedigna ämneskunskaper behövs men de gedigna ämneskunskaperna fuskas tyvärr bort i den nya lärarutbildningen som fokuserar alltför mycket på pedagogiska/didaktiska inslag istället för att betona de rena ämnesstudierna.

Jag är sedan många år gymnasielärare i svenska och är även verksamhetsdidaktiker för en grupp blivande språklärare på en högskola. Jag har även varit handledare för ett antal blivande svensklärare. Min erfarenhet är följande:

Språkstudenterna (alltså blivande språklärare på högstadiet eller gymnasiet) på högskolan kritiserar i sina utvärderingar och vid samtal det faktum att de i nästan all teoretisk undervisning på högskolan blandas med studenter som har som mål att bli lärare på lägre stadier, t.ex. förskolelärare. Detta innebär nämligen att de lägre stadiernas pedagogik genomsyrar en stor del av verksamheten. Pedagodiska/didaktiska exempel tas sällan eller aldrig från gymnasiesfären och presenteras för blivande förskolelärare t.ex utan det förefaller som om det nästan alltid är tvärtom – man utgår från de lägre skolstadiernas pedagogik. Detta tror jag på sikt kommer att vara förödande för de studenter som tänker sig en framtid som lärare på högre stadier i skolan.

Något som också ofta kommer fram när man talar med blivande lärarstudenter är deras syn på ämneskunskaperna: Många upplever att de känner sig mycket osäkra när de skall ut på VFU-perioder utan att besitta goda ämneskunskaper. De känner sig frustrerade över sin okunskap. Personligen anser jag att den nya lärarutbildningen förefaller vara helt bakvänd – man börjar med det som borde komma sist- nämligen de pedagogiska och didaktiska teorierna. Varför skall man börja med dem? Det är, anser jag, helt befängt. Det måste väl vara mycket lättare att diskutera tillämpningen av olika teorier och spörsmål när man behärskar ämnesområdet som teorierna skall tillämpas på än om man inte gör det.

Gedigna ämneskunskaper ger en solid bas att stå på för läraren – har man en sådan att stå på är förutsättningarna mycket goda för att man skall kunna ge eleverna god undervisning. Gedigna ämneskunskaper ger också trygghet. Eleverna respekterar lärare som är säkra i sin kunskap. Det är därför tragiskt att tid stjäls från ämnesstudierna när man på lärarutbildningarna låter lärarstudenterna läsa ämnen med didaktisk inriktning istället för icke-didaktisk sådan.

Ämneskunskapen först- didaktiken/pedagogiken efteråt – det tror jag på.

Jag väljer att avsluta med ännu ett citat från Inger Enkvists utmärkta bok, som jag f.ö. rekommenderar till läsning:

”Att vara expert är att ha en bred och djup ämneskunskap och en långvarig förtrogenhet med området. Inte alla med den här kunskapen är utmärkta pedagoger men ingen torde vara god pedagog utan att ha den”

Till alla diskussionsdeltagare och ”tysta” läsare: Jag återkommer med ett nytt inlägg i frågan inom kort.