Café Europa?

![Mak](/wp-content/mak.jpg @alignleft)Framför mig här på köksbordet har jag en helsides tidningsartikel som heter ”Café Europa?”. Den har kommit hit från vänner i Berlin. Tyvärr vet jag inte i vilken tidning artikeln publicerades (jag ska försöka ta reda på det). Författare till artikeln är holländaren Geert Mak och den handlar om hur långt vi har kvar innan vi når fram till ett verkligt gemensamt Europa. Under hela år 1999 reste Geert Mak kors och tvärs genom Europa på uppdrag av tidningen NRC/Handelsblad.

Så här skriver han i andra stycket, som handlar om Europa och tiden – i Europa finns enligt honom hela 1900-talet representerat, ja, på en del ställen har man till och med kommit en bra bit in på 2000-talet:

Es waren die letzten Monate des Jahrtausends und ich reiste im Auftrag meiner Zeitung, des NRC/Handelsblad, das ganze Jahr 1999 kreuz und quer durch Europa. Es war eine Reise durch die Zeit, denn in Europa werden alle Perioden des zwanzigsten Jahrhunderts noch irgendwo gelebt oder wiedererlebt. Auf den Fähren in Istanbul ist immer 1948. In Lissabon 1956. In der Gare de Lyon in Paris ist es 2020. In Budapest haben junge Männer die Gesichter unserer Väter.

I ett stycke lite längre fram i artikeln börjar Mak med frågan: ”Har vi européer en gemensam historia?” Han nämner sedan några årtal som åtminstone de flesta bildade européer är väl bekanta med, men sedan pekar han på hur olika man tolkar eller beskriver dessa tidpunkter och händelser på olika håll i Europa:

Haben wir Europäer eine gemeinsame Geschichte? Natürlich, und jeder Student kann die Stichworte und Daten herunterrasseln: Römisches Reich, Renaissance, Reformation, Aufklärung, 1914, 1945, 1989. Doch wie unterschiedlich sind die individuellen historischen Erfahrungen der Europäer, all das, was in unser Gedächtnis gemeißelt ist: In Danzig traf ich einen älteren Taxifahrer, der in seinem Leben viermal eine neue Sprache hatte lernen müssen; ich machte Bekanntschaft mit einem deutschen Ehepaar, das ausgebombt und anschließend endlos durch Osteuropa gehetzt war; ich besuchte eine baskische Familie, die Heiligabend in einen fürchterlichen Streit über den Spanischen Bürgerkrieg geraten war und die danach bis ans Lebensende geschwiegen hatte; in allen französischen, ungarischen und deutschen Dörfern fand ich Denkmäler aus dem Jahr 1919 voller toter Namen, lauter Menschen, die fünf Jahre zuvor noch die Tanzböden gefüllt hatten; gleichzeitig stieß ich auf die friedliche Sattheit der Niederländer, Dänen und Schweden, an denen der Sturm meistens vorübergegangen war.

Geert Mak beskriver det han kallar ”den gemensamma europeiska katastrofen”. Han sammanfattar 1900-talet genom att börja med ett slags anspelning på kunskapens träd för att sedan i tur och ordning räkna upp världskrigen, det kalla krigets tid, murens fall och den trots detta fortsatt svåra tiden i Öst- och Centraleuropa, medan Västeuropa var rikt och knappast såg hur östeuropéerna hade det:

Unsere gemeinsame Katastrophe kann man kurz zusammenfassen: Es gab, um 1900 herum, einen Baum und einen Apfel; alle aßen davon, es folgten zwei fürchterliche Kriege, die wir alle auf unsere je eigene Weise erlebten. Danach begannen für den Osten vier tote Jahrzehnte, während sich für den Westen doch noch der Himmel öffnete, ein Paradies aus Motorrollern, elektrischen Mixern, Autos und Fernsehen. Dann kam der Fall der Mauer, einer der festlichsten Momente in der Geschichte des zwanzigsten Jahrhunderts – doch für den Osten brachen erneut schwere Zeiten an, Jahre der erniedrigten Männer und verängstigten Frauen; gleichzeitig feierte der Westen den Boom der neunziger Jahre und bemerkte kaum, was in Mittel- und Osteuropa wirklich passierte. Nein, wir haben einander noch viel zu erzählen, Ost und West, und eigentlich müssen wir damit überhaupt erst anfangen.

”Nej, vi har mycket kvar att berätta för varandra, öst och väst, ja, egentligen har vi inte ens börjat.”

Europa har, till skillnad från USA, än så länge inte någon gemensam historia, fortsätter Mak. Han menar att idén med ett enat Europa först varit en dröm för en handfull idealister för att sedan övergå till att bli ett projekt för teknokrater, byråkrater och affärsmän. Han talar om kommunikationsproblem, och om att det ofta saknas möjligheter för ett levande europeiskt samtal:

Europa hat, im Gegensatz zu den Vereinigten Staaten, immer noch keine gemeinsame ”Geschichte”. Die Vereinigung Europas ist zu lange ein von idealistischen Pionieren entworfenes, technokratisches Projekt gewesen, das sich schon sehr bald Kaufleute, Bürokraten und einige begeisterte Politiker zu eigen gemacht haben. Jetzt, da sich die Union sowohl vergrößert als auch zu einer politischen Einheit vertieft, rächt sich der technokratische und bürokratische Charakter dieses Prozesses. Manche sprechen in diesem Zusammenhang von einem ”kommunikativen Defizit” Europas: vom Mangel an politischer Streitlust auf europäischem Niveau, die für eine lebendige Demokratie lebenswichtig ist. Das Fehlen einer gemeinsamen Sprache ist hierfür zweifellos ein Grund. Bedenklicher noch ist, dass sogar die Möglichkeit zu einem gemeinsamen Gespräch fehlt: Es gibt immer noch kein Europäisches Café, einen Ort, an dem die Europäer ihre Meinungen bilden können, wo Ideen geboren werden, Ansichten geprüft.

Européerna behöver mötesplatser – både bildligt och bokstavligt – där de kan utbyta tankar om till exempel kultur och politik, där de kan vädra ut sina frustrationer och missförstånd. En kulturell och demokratisk dialog européer emellan är en angelägenhet av allra största vikt:

Ohne solche Begegnungsstätten und Cafés hängt jede politische Entwicklung in der Luft, ohne eine permanente Diskussion bleibt Europa ein Wasserfall von Phrasen, der Form nach eine Demokratie, in Wirklichkeit aber ein ”grand ennui”, ein vollkommener Mangel an Geschichten, Diskussionen und öffentlichem Drama. ![Europa](/wp-content/9045011786.jpg @alignright)Das Fehlen dieser gemeinschaftlichen Lebenshaltung führt zu einer geistigen Trägheit, an der die gesamte Europäische Union letztendlich zugrunde gehen kann. Dies macht einen demokratischen und kulturellen Dialog in Europa – ich vermeide mit Absicht das Wort ”Einigung” – zu einer Frage von allerhöchster Dringlichkeit.

(Geert Mak har med utgångspunkt från sin långa resa också skrivit boken ”In Europa” – jag ska försöka få tag i den.)

Tillägg: Tidningsartikeln publicerades i tidskriften Europa.

3 kommentarer till “Café Europa?”

  1. Geert Mak är en mycket kompetent journalist, som med denna artikel satt ord på mina kaotiska, blandade känslor. EU av idag har ingenting med Europas folk att göra och då blir det irrelevant. Politiker, teknokrater och – framför allt – affärsmän har byggt ett dyrt, luxuöst luftslott, utan förankring bland folken eller våra skilda upplevelser av ”samma” historia. Vi är inget USA, där gemensamma frihetssträvanden kastade av sig Europas översitteri genom ett frihetskrig (efter att först ha i det närmaste utplånat urbefolkningen). Vi är urbefolkningen. Våra rötter är djupa och kräver respekt. Därför röstade jag nej i båda folkomröstningarna.
    Jag läser fortfarande fortare på holländska än på tyska. Kanske kan jag be en väninna i Holland skicka mig boken.

  2. Intressant. Men just differenserna utgör ju också Europa. Jag är inte säker på att det borde bli alltför stor likhet mellan de olika hörnen på denna kontinent.

    En annan sak som föll mig in apropos de olika erfarenheterna av krig och diktatur, min sambo (med erfarenhet från DDR-diktaturen) sa en gång att han samtalat med en spanjor om liknande minnen från uppväxten i ett totalitärt samhälle. Det borde finnas en plattform av något slag för den generationen som präglats på det ena eller andra sättet – Spanien, Portugal, Grekland, DDR, Ungern, Polen etc – man skulle kunna lära av varann. Jag tyckte det var en bra idé. Nätet är egentligen perfekt för sådana projekt.

  3. Marita: Själv röstade jag ja i de båda folkomröstningarna, men det hindrar inte att jag ser en ränna/rämna mellan det mer officiella Eu-projektet och det som händer eller inte alls händer mellan olika folk inom EU. Över huvud taget tycker jag att Maks artikel är tänkvärd och jag anar att boken är intressant.

    Agnes: Jag tror inte heller att vi ska försöka få bort differenserna, skillnaderna mellan olika länder, levnadssätt och tankevärldar i Europa och jag tror inte att Mak menar så heller (kanske har jag citerat för lite för att detta riktigt skulle komma fram, men jag orkade inte skriva av mer och jag väntar fortfarande på att Michael och Kathrin ska tala om ver de hämtat artikeln), däremot menar han väl – och jag håller med honom – att det finns för få ”europeiska mötesplatser” (för lite kunskap/intresse för andra länder i Europa?) för andra än dem som innehar ledande poster inom politik och ekonomi…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *