Första världskrigets utbrott: Klara Johanson
31/8 -2005
I boken ”K.J. själv” finns ett kapitel som heter ”Krigsfångenskap”. Detta textstycke är en beskrivning av första världskrigets utbrott, sett ur en mycket speciell vinkel med många intressanta detaljer. Jag har valt ut några citat ur kapitlet och jag tror att dessa kan ge en ganska bra föreställning om stämningen i texten som helhet:
Sommaren 1914 hade vi bevars anslagit till en forskningsexpedition i Europa, Ellen Kleman och jag.
Ellen Kleman och Klara Johanson levde tillsammans i 25 år. Forskningsresans första etapp gick från Köpenhamn till Berlin. Stämningen i Berlin dagen efter skottet i Sarajevo beskrivs så här:
På måndagen böljade Berlin av krusflorsbehängda fanor, och gathörnens dervischar, tidningsförsäljerskorna, roterade med överkroppen tosigare än vanligt, svängde bladen i de uppsträckta händerna med övernaturlig vibrationshastighet och skriade i ett utan andhämtning: ”Ausführlicher Bericht über das furchtbare ATT-entat!”
Klara och Ellen reser vidare till Dresden och sedan till Leipzig för att så småningom hamna i Heidelberg, där de tar in på värdshuset Scheffelhaus:
I denna lustspelsmässiga miljö var det mig beskärt att utstå min första omedelbara kontakt med världshistorien, den färska och råa. Händelserna störtade över oss likt hagelskurar, tidningarna hann inte trycka extrablad utan skrek sina rasande nyheter från blåkritade affischer längs husmurarna.
Ett par herrar som troddes viktigare än de var, Willy och Nicke, telegraferade ideligen till varandra i broderliga ordalag, och så var det färdigt: ena dagen krigstillstånd, den andra ”Mobilmachung”, den tredje krigsförklaring.
Från Heidelberg gjorde Klara och Ellen till en början utfärder. De hade drömt om att få ta en romantisk promenad över Rhenbron mellan Mannheim och Ludwigshafen, men bropromenaden blev inte som de hade tänkt sig:
Och så drevs vi i hastig marsch över bron med soldater vid sidan så tätt inpå att vi kände oss häktade; att se Rhen kom inte i fråga, vår utsikt var kaki.
De återvänder till Heidelberg och där råder stor oro. Här är några flyktiga intryck av stämningen som Klara Johansons text fångat:
Omkring oss tog studenter kärligt farväl av uppasserskor, och den flicka som med skälvande hand slängde fram våra tallrikar väste desperat: ”Es GIBT eine Schweinerei – es GIBT einen Weltkrieg!”
”Professorn” skakade sitt vita huvud och upprepade ständigt med sin trötta och svårmodiga stämma: ”Es kann sehr schief gehen.”
Klara och Ellen får inte lämna Heidelberg utan pass. När de lämnade Sverige behövdes inga pass, så de reste utan och nu satt de fast. Men de har tur i oturen och lyckas via en liten relativt obevakad lokaljärnväg ta sig till Mannheim, där det fanns ett svenskt konsulat:
I Mannheim blommade krigsvansinnet, ingen utlänning troddes ha annat ärende än att spränga Rhenbron (vilket vi ju redan hade försökt) och en handelsresande hade nyss blivit skjuten i en droska på gatan. Det var ingalunda skämtsamt att förföljas av en barnflock, anförd av en liten eldsprutande patriotisk furie, och omsusas av ett ideligt: ”Spion, Spion!”
På svenska konsulatet i Mannheim dyker nya hinder upp:
Mannheim visade sig outtömligt på fataliteter. Vi råkade ut för en svensk konsulatssekreterare som för roskull eller av sjukligt tjänstenit företog sig att betvivla alla våra uppgifter – till och med vår nationalitet blev ett problem för denne vår landsman.
Men efter diverse manövrer, bland annat notväxling med svenska legationen i Berlin, löser knutarna upp sig:
Försedda med inte just pass men stämplade papper som intygade ”schwedische Staatsangehörigkeit” kunde vi äntligen, befriade krigsfångar, ila kortaste vägen till Stockholm.
Kapitlet slutar med en liten ironisk knorr:
Vår praktiska kurs i världshistoria var över, och när vi någon dag i senare hälften av augusti återkom till Stockholm lät det som om alla här hemma visste bättre besked om kriget än jag.
Primo Levi
30/8 -2005
Idag tar en gästskribent plats här under pausträdet. Det är Michal Moskow som bjuder oss ytterligare en av sina dikter:
Primo Levi et al.
Primo Levi
has killed himself
and killed for his readers
the poetry he had yet to create.
My friend
is angry that Primo Levi
has killed himself and
deprived her of his creations.
What right has he, she asks,
to do this, to take from me what
I have only now met and learned to
love, and crave yet more which will not be?
Many have died,
victims to themselves
as much as to their terrorists,
victims of the art they created
which consumed them.
For they go hand in hand,
the muse and the knife, the gas,
the noose, the blade, the gun, the end
of creation,
of poetry, of
a life which had more
to give than it could give.
What right?
The right of all of us
to make the final decision
that no one else can make for us.
Das Nashorn ist Två dikter av Jacques Werup
28/8 -2005
Jag dröjer mig kvar lite vid gårdagens funderingar över tiden och glömskan, fast idag tar tanken en lite kroppsligare eller sensuellare väg. Jag har just läst Jacques Werups ”48 dikter från Österlen” igen och väljer ut två bland dem.
Vem ska förställa dig, Jacques, när tiden har gått? tänker jag vid slutet av den andra. Förresten – de här dikterna ska nog egentligen sjungas:
Amoroso
Ett milt regn
av grön musik
genom askens krona.
Med matjord på händerna
tar vi hastigt
av varandra byxorna.
Nu skall vi skörda.
Otro
Vem skall föreställa
din kropp? Vem blir
blott ett mjukt hölje,
en behållare tömd
på ord och idéer?
Vem skall jag lämna
i bleka gryningen,
fri att undslippa?
I vems gestalt
skall jag åter älska
dig, Kristina?
Gustaf Ullman
27/8 -2005
Vad håller för tidens och människans nötning? Vad blir kvar och hur länge? Är det verkligen det bästa som blir kvar? Ofta verkar slumpen styra, men väl inte alltid. Kanske spelar det ingen roll vad som blir kvar, för som kvarblivet är det väl ändå något annat än det det var…
Vem minns Gustaf Ullman, hans dikter, hans noveller? Själv trodde jag att han var målare, jag vet inte varför, eller var han också målare? Jag vet att han står staty, eller snarare knästår, ett knä i marken – nedanför fästningen i Varberg inte långt från havet. Jag tror att statyn är av en ljus sten, marmor?
Den här dikten av honom läste jag nu:
Resevisan
Min skuta fraktar mångahanda.
Men hjärtat ville endast ett.
Den fagra kust, där jag vill landa,
i drömmens kikare jag sett.
Men lång blir min färd.
Jag hade vänner med i båten
i brokig följd från hamn till hamn.
En reskamrat satt stum förgråten:
en trängtan utan röst och namn.
Och lång blev vår färd.
De sagt farväl de andra många.
Den stumma ensam än är kvar.
Men denna färd, den ödsligt långa,
när skall den sluta? När och var?
Hur lång blir vår färd?
Ladinierna och deras röst
26/8 -2005
Jag har städat lite i min ena bokhylla och gjorde nyss ett lustigt fynd: ett exemplar av den ladinska tidningen ”La usc di ladins” (Ladiniernas röst). Jag läste lite på prov under rubriken ”Leteratöra, classica y nöia” (Litteratur, klassisk och modern, gissar jag). Som inledning står det att ”trëi libri vëgn analisà”. Den ena av de tre böcker som blir analyserade är den kända amerikanska novellen ”L’om vedl y la mêr” – jag tror ni gissar vilken bok det är fråga om…
Jag läser nu lite för er om ladinierna i ”Europas styvbarn” av Ingmar Karlsson – boken har jag lånat av Bengt af Ordet – så här bland annat skriver han på den inledande sidan:
Ladinierna är efterkommande till de av romarna år 15 före Kristus underkuvade räterna, ett folk med okänt ursprung som kan betecknas som Centralalpernas urinvånare.
Genom att räterna lärde sig de romerska soldaternas enkla latin och sedan tog intryck av romaniserade befattningshavare och missionärer blev deras språk med tiden latiniserat.
Ladinskan härstammar således inte från italienskan utan är en vidareutveckling av det folkliga latin som talades i Rätien. Det är därmed inte bara ett självständigt språk utan också det äldsta språket i området.
Vilket område är det då fråga om? Jo, i grova drag rör det sig om östra fliken av Schweiz och nordöstligaste hörnet av Italien. Man talar ofta om tre grenar av rätoromanska – fast förhållandet dem emellan är något omstritt; rumantsch (ofta är det det man syftar på när man säger rätoromanska) i Schweiz, furlanska i Friuli och ladinska i Dolomiterna.
Det ladinska området sträcker sig över flera italienska regioner och det är de som bor i Südtirol/Alto Adige som är kuturellt mest gynnade. Detta beror på deras nära samröre och stora likhet i livstil med den stora tyskspråkiga minoriteten i området; denna grupp har en mycket stark ställning. Men också de ladinier som lever i de andra regionerna har hittills kunnat bevara sitt språk och sin kultur, åtminstone ganska väl. Här följer nu en liten dikt skriven Lucio Eicher Clere från trakten av Belluno i norra delen av regionen Veneto. På svenska skulle man kunna ge dikten namnet ”Väntans tid”:
Al tenpo da spité
Al tenpo da spité
eterno
söi ch’te rivaras…
I vöi se ströinde
par carite
el röi che scota
la to os
al zorvel siguro
ch’tu ne n es.
Al tenpo da spité
fa tarmà al cöre
compagn dei foi di frasin
inante dal tampardon.
Och här följer den i italiensk översättning:
Il tempo dell’attesa
Il tempo dell’attesa
eterno
e so che arriverai…
Gli occhi si stringono
per cercarti
le orecchie ascoltano
la tua voce
la mente certa
che non ci sei più.
Il tempo dell’attesa
fa tremare il cuore
come le foglie del frassino
prima del temporale.
PS Här kan man se att ladinskan inte är så enhetlig. ”Röst” i tidningsnamnet i början av texten är ”usc” och i den här dikten är det ”os”. Och den som kan lite latin…
En runda till i utbildningsdebatten
25/8 -2005
Den senaste kommentaren (hittills) som kommit in under förra veckans inlägg ”Om utbildning i Sverige – en fortsättning” innehåller så mycket intressant och är i så hög grad baserad på konkreta erfarenheter av den nya lärarutbildningen att jag har beslutat mig för att låta den bli den här dagens inlägg:
”Den pedagogiska färdigheten är nära förbunden med ämneskunskapen och det finns helt enkelt ingen pedagogisk färdighet som inte bygger på fackkunskap” . Detta citat hämtat från Inger Enkvists senaste bok Trängd mellan politik och pedagogik (2005) ger utryck för något som jag och många gymnasielärare med mig är övertygade om:
Gedigna ämneskunskaper är viktiga, gedigna ämneskunskaper behövs men de gedigna ämneskunskaperna fuskas tyvärr bort i den nya lärarutbildningen som fokuserar alltför mycket på pedagogiska/didaktiska inslag istället för att betona de rena ämnesstudierna.
Jag är sedan många år gymnasielärare i svenska och är även verksamhetsdidaktiker för en grupp blivande språklärare på en högskola. Jag har även varit handledare för ett antal blivande svensklärare. Min erfarenhet är följande:
Språkstudenterna (alltså blivande språklärare på högstadiet eller gymnasiet) på högskolan kritiserar i sina utvärderingar och vid samtal det faktum att de i nästan all teoretisk undervisning på högskolan blandas med studenter som har som mål att bli lärare på lägre stadier, t.ex. förskolelärare. Detta innebär att de lägre stadiernas pedagogik genomsyrar en stor del av verksamheten. Pedagodiska/didaktiska exempel tas sällan eller aldrig från gymnasiesfären och presenteras för blivande förskolelärare t.ex, utan det förefaller som om det nästan alltid är tvärtom – man utgår från de lägre skolstadiernas pedagogik. Detta tror jag på sikt kommer att vara förödande för de studenter som tänker sig en framtid som lärare på högre stadier i skolan.
Något som också ofta kommer fram när man talar med blivande lärarstudenter är deras syn på ämneskunskaperna: Många upplever att de känner sig mycket osäkra när de skall ut på VFU-perioder utan att besitta goda ämneskunskaper. De känner sig frustrerade över sin okunskap. Personligen anser jag att den nya lärarutbildningen är helt bakvänd – man börjar med det som borde komma sist – nämligen de pedagogiska och didaktiska teorierna. Varför skall man börja med dem? Det är, anser jag, helt befängt. Det måste väl vara mycket lättare att diskutera tillämpningen av olika teorier och spörsmål när man behärskar ämnesområdet som teorierna skall tillämpas på än om man inte gör det.
Gedigna ämneskunskaper ger en solid bas att stå på för läraren – har man en sådan att stå på är förutsättningarna mycket goda för att man skall kunna ge eleverna god undervisning. Gedigna ämneskunskaper ger också trygghet. Eleverna respekterar lärare som är säkra i sin kunskap. Det är därför tragiskt att tid stjäls från ämnesstudierna när man på lärarutbildningarna låter lärarstudenterna läsa ämnen med didaktisk inriktning istället för icke-didaktisk sådan.
Ämneskunskapen först- didaktiken/pedagogiken efteråt – det tror jag på.
Jag väljer att avsluta med ännu ett citat från Inger Enkvists utmärkta bok, som jag f.ö. rekommenderar till läsning: ”Att vara expert är att ha en bred och djup ämneskunskap och en långvarig förtrogenhet med området. Inte alla med den här kunskapen är utmärkta pedagoger men ingen torde vara god pedagog utan att ha den.”