Ej skälver fälten av stöveltramp,
eller upplyses av lustig kanonad,
som driver mannamod till kamp,
förvissad om segerparad.

På fälten där förr Du red,
i krigsfurstars stolta lag,
och på kullarna där Du stred,
flera tusende ädla slag,
växa doftande blomster,
som gör friska rymden kvav,
och jag frukta mer än monster,
låt oss hugga dem av!

Ja låt dessa blommor falla,
de hånar ju varje karl,
som om Du med stridsropet kalla,
så trosvisst skall ropa till svar.

Så tala åter, Du Store,
vars blick mer mäktig var,
än kylan som kommer från Bore,
eller kronan som kejsaren bar.

Och mer fruktad var ock din värja,
än alla de ryska gevär,
som i Din frånvaro härja,
och slita Ditt rike isär.

Finge blott de unga beskåda,
Järnkanslerns rynkade panna,
som slutet för fienden båda,
skulle barnaleken avstanna.

Och barnen skulle bliva män,
och söka horisontens rand,
med örnblick finna fienden,
och gå emot hans land.

Och aldrig göra håglös halt,
ropa ”Fienden finns inte här”,
ty fienden är överallt,
där Tyska knektars värjor är.

Men vittrad är Er fagra staty,
som veklingar stjälpt omkull.
Om blott Ni Dödsriket kunde fly,
och stiga ur kista och mull!

Den värld du besteg och formade,
De länder du ursinnigt stormade,
skar upp medelst sabel och dolk.
De ler nu i mjugg åt vårt folk.

Det starka öl som tapperhet gav,
i bröstet på dristiga män,
har bytts emot fredsvinets söta sav,
vi ska aldrig bli nyktra igen.
Och vi kalla vår fiende vän!

O Bismarck! Jag ber Dig,
Träd åter fram,
med lans ur Rhenlandets jord.
Och led oss igen uti krigets dans,
med fältherrens jublande ord.

Låt oss minnas vår stormande styrka,
driva fiendens män till reträtt,
låt oss nedriva svaghetens kyrka,
där modlösa uslingar bett,
att Tysken må lockas att leka,
och ej låta krigshundar skalla,
att Tysken skall skamligt förneka,
att Bismarck var störst av dem alla!

Men, O Bismarck!
Du den ende,
du den störste,
gudasände!

Dessa mina verser skall färdas vida,
och ingen skall Järnkanslerns dådkraft bestrida.

Låt mig svära trohetsed,
se! på knä jag stiger ned,
den största gåva skall Du få,
Minnet av Dig skall bestå!

Vid Tyskland – det kära,
Vid svärdet jag bär,
Att besjunga din ära,
Jag svär! Jag svär!

/
David