Hiroshima, mon amour

November, regn, dimma, en rak landsväg. Vi går och går. Kläderna kletar kallt mot kroppen. Axlar och ryggar tyngs av fullpackade, fuktstinna italienska militärryggsäckar, ganska nya egentligen…

Några dagar senare skulle gränsvakterna i Bardonecchia öppna dem, kika in, plocka ut, hålla sig för näsan, veta vad en normal människa har i en ryggsäck, ”och de där mosiga vindruvorna eller vad det nu kan vara”, vrålskrattande hålla sig för magen, ha den bästa arbetsdagen på länge…

Skylten med texten ”Nevers” skymtar i dimman och bortom skylten dimma och bortom bortom, långt därinnanför ett litet rum; ett matt ljus silar in mellan spjälorna i jalusierna, faller på en nacke, en naken axel. Ett framåtlutat ansikte halvt i mörker, konturen av ett bröst. Hiroshima, mon amour. Avskedssmärta, förtvivlad längtan, tätaste närvaro. I en kort sekvens syns hennes mun – Il pleut à Nevers, säger hon knappt hörbart. Skylten försvinner i dimman. Vi går.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *