Om romanen: Klara Johanson
20/6 -2005
I essäsamlingen ”Det speglade livet” skriver Klara Johanson i kapitlet ”Valfrändskaperna” så här om olika litterära genrer:
Romaner åldras fort. Under det lyrik och drama skrider genom århundradenas modemaskerad i en oföränderlig festskrud vars ideala snitt bevarar dess värdighet och anseende under alla förgängliga konventioners brokiga växlingar bär romanen sitt tidevarvs kostym, inom kort hemfallen åt löjet eller i bästa fall det kyligt närgångna kuriositetsintresset. Den kan inte framställa det evigt mänskliga utan en massa tillfälligt biverk vilket av nästa kulturskede kasseras och av ett följande studeras som museiföremål.
Här kanske ni som läser detta har något att tillägga. Är det sant att romanen är så tidsbunden som Klara Johanson menar? Eller finns det åtminstone några lysande undantag?
Obalans i kulturutbytet
20/6 -2005
Vid ett tidigare tillfälle tog jag här under pausträdet upp den märkliga obalansen i bokflödet mellan Sverige och Tyskland. Det lär översättas tio gånger så många böcker från svenska till tyska som tvärtom. Idag hittade jag en kort artikel i SvD av Johan Tralau om kulturutbytet mellan de båda länderna där liknande förhållanden redovisas. Eftersom jag inte hittar artikeln i nätupplagan av tidningen skriver jag av den här:
Humboldtuniversitetets stora senatssal är nästan helt full. Långsamt, långsamt föreläser Sture Linnér om Dag Hammarskjöld. Det är helt tyst i den stora åskådarskaran: jag tror inte att det finns någon enda person som inte är gripen. Utan stora åtbörder berättar Linnér om människan Hammarskjöld, om hans självuppoffring, hans tro, hans intellektualitet, hans storhet och hans sårbarhet.
Och någonstans blir jag rörd av att tyskarna är så intresserade av Hammarskjöld och Sverige och svenskarna. Vår egen historia rymmer få verkligt stora författare och nästan inga stora tänkare. Ändå lär sig förvånansvärt många tyskar svenska.
I Sverige däremot lägger man på skolor och universitet ned undervisningen i tyska.
Tyskarna läser Strindberg. Tyska studenter kommer för att lyssna när Linnér talar om Hammarskjöld. För Sveriges del har Goethe och Schopenhauer däremot levt förgäves. Det tar emot att erkänna det, men ibland känns det nästan genant att vara svensk. Befriande då att vi har haft personer som Hammarskjöld – och har Sture Linnér som kan berätta om honom.
Vad är det som gör att tyskarna är så ojämförligt mycket mer intresserade av Sverige och svensk kultur än vice versa?