En alldeles särskild morgon i Zgorzelec

Agnes har skrivit en hel del i sin blogg om vår gemensamma lilla resa till Bautzen, Görlitz och gränslandet mellan Polen och Tyskland. Den här texten om en morgon i Zgorzelec är tänkt som ett litet tillägg till hennes texter:

Morgon. Oväsen. Ett gäng duvor gruffkuttrar högröstat alldeles utanför fönstret någonstans. Jag tittar ut och ser hur de knuffas och trängs på fönsterbrädan snett emot, de ser griniga och härsklystna ut. Solen lyser över bakgården med soptunnor och all möjlig bråte. Lika bra att gå upp. Tyst drar jag på mig kläderna – Jelena verkar sova ännu. Jag tar handduken och necessären, vrider om nyckeln och tassar ut i den fängelseaktiga gulmålade korridoren. Duscharna på vår våning i Dom Turysty fungerar inte, så jag går nerför trappan till nästa våning. Först går jag åt fel håll i korridoren, men sedan hittar jag tvättavdelningen. Jag vrider lite på en av duschkranarna och ja, det kommer vatten. Jag låser om mig i ett av duschrummen, klär av mig och kommer på att jag inte har någon tvål. Det slår mig att det finns sådana där behållare för flytande tvål vid handfaten. Hur ska jag göra? Jag klämmer fast handduken under armarna – egenligen onödigt detta med handduken, här finns inte en människa – låser upp och springer fram till en av tvålbehållarna. Jag trycker på den lilla knappen nertill, men inget händer. Jag kramar hela plastflaskan, men nej den är tom. Den andra över handfatet bredvid är också tom. Tillbaka in i duschrummet; man behöver inte alltid tvätta sig med tvål, det är ganska onödigt, det torkar bara ut huden. Jag sätter på vattnet och försöker vrida fram lite varmvatten, men nej, vattnet förblir iskallt. Det är uppiggande att duscha kallt, försöker jag tänka. Jag biter ihop tänderna och svänger duschslangen över mig så att vattnet kommer snett uppifrån. När isstrålen träffar mig rycker jag till och springer på pallen där kläderna ligger. Det är trångt och kläderna börjar hasa ner från pallen. Jag stänger av vattnet. Det räcker.

Lite senare går jag alla trapporna ner till frukostrummet som ligger i bottenvåningen. När jag kommer in där är det tomt, men TV:n är på. Jag ser påven, men vad ung han är, kanske sextio eller ännu yngre. En italiensk och en polsk röst lagras om och om igen på varandra. Jag förstår och jag förstår inte, fast efter en stund förstår jag också det jag inte förstår, tycker jag. Från köket kommer en flicka med långt brunt hår och ställer sig bakom ett slags bardisk. Vi kommer fram till att jag vill ha kaffe och inte te. ”Mleko”, tillägger jag på försök. ”Milch”, svarar hon vänligt. Jag går och sätter mig på en plats där jag kan se TV:n. Flickan kommer med min frukostbricka. Jag ser att hon har tårar i ögonen. Påven talar med en grupp människor i en trädgård. Vad ung han ser ut, tänker jag igen. Och vacker – eller är det karismatisk, man kallar det här?

Efter frukosten går jag ut. Mittemot hotellet ligger det stora pampiga kulturhuset. Jag går genom en park mot den tunga kompakta byggnaden. Ett alkispar står och grälar medan de plockar upp något ur en av papperkorgarna som är utplacerade längs parkvägen. Jag gör en båge runt dem och bestämmer mig sedan för att strunta i kulturhuset. I stället går jag tillbaka en liten bit och sedan uppför den breda gatan som jag nyss korsat. Det är fortfarande tidigt, men jag ser små grupper av folk här och där. Många verkar var på väg åt samma håll. Jag märker att jag också är på väg åt det hållet. Jag går förbi den lilla kantinen, där Jelena och jag åt allt möjligt gott igår bland alla tvåmetersynglingar från östeuropeiska basketlag. Förbi taxistationen – några taxichaufförer står i en klunga och röker och pratar. På backens krön ligger kyrkan. Genom en högtalaranläggning hör man prästens röst långt utanför byggnaden. Vad många det är som går till kyrkan så här tidigt. Är det söndag? Ja. Jag följer strömmen upp till kyrkan. Jag tvekar lite, men sedan går jag in jag också. Det är fullt. Gamla, unga, alla verkar vara här. Framför mig står en tonårskille med ring i örat och färgat hår. Vid min sida trängs en familj med flera småbarn, en liten flicka sover med huvudet mot pappans axel. Mellan huvudena försöker jag se in i kyrkan. En bild av påven skymtar fram några ögonblick och där uppe i ena hörnet av tavlan ser jag ett litet svart band. Alla omkring mig faller nästan samtidigt ner på knä. Vad gör jag nu, tänker jag. Två gamla tanter ligger ihopböjda snett framför mig på det kalla stengolvet, jag ser att det gör ont i knäna. Nej, jag kan inte stå här och titta på. Ner på knä jag också. Golvet är kallt, men människorna är mycket nära varandra. I den här stunden är detta världens centrum.

Denna morgon blir det en världsnyhet att en mycket gammal man dött under natten som gått.