Intryck från Karlovy Vary
30/6 -2005
Vi kommer från Italien till Mellaneuropas sommarregn. Gatorna i Karlovy Vary badar i pölarna och vi traskar tappert fram, plask, plask. Det är inte kallt och egentligen inte heller varmt utan bara blött, det regnar på floden så att vattnet knottrar sig. Skogklädda höjder bildar en våt ram runt staden.
Här har Goethe tillbringat många somrar och härifrån bröt han i hemlighet upp till sin stora italienska resa, längs de här gatorna strövade Kafka omkring och Beethoven var i Karlsbad på kur mer än en gång – i år är de flesta besökarna ryssar, kommer vi fram till efter att ha lyssnat runt ett tag. Många är ganska gamla, medelåldern rör sig nog runt sextio år. Vad gör alla? De promenerar i de vackra kolonnaderna, dricker brunn ur fantasifullt utformade bägare, äter jättelika oblater med fyllning av vanilj, nöt eller choklad, tar sig ett glas Becherovka eller köper smycken. Juvelerarbutikerna i staden innehas denna sommar av albaner. 
Vi ser att de säljer granater monterade på guldbotten: halsband, armband, broscher, örhängen, ringar. ”Granater kombinerar man med förgyllt silver, inte med guld. Granaten är nämligen en halvädelsten”, säger en äldre dam. Det visste du redan, men för mig är det ny kunskap som jag nogsamt lägger på minnet. Barnen vill ha varsin oblat till så vi stannar vid ett stånd och köper två nya varma, en med vanilj och en med choklad.
För att undkomma regnet en stund och för att vi är lite nyfikna glider vi in på det majestätiska Grandhotel Pupp. I en magnifik sal i bottenvåningen ser vi några män iförda små judiska kalotter plocka med något på ett stort bord med vit duk. Salen är försänkt i halvmörker och man hör bara ett svagt mummel från männen.
Våta och med kladdiga händer från alla oblater återvänder vi till vårt pensionat som bär det flotta namnet Hotel Malta. I pensionatets lilla restaurang hänger Skanderbeg på en vägg – vår värdinnas man är alban.
(efter anteckningar och lösa minnen från sommaren 1997)
Parallellspråk
30/6 -2005
Allt emellanåt ikläder jag mig ett slags missionärs- eller agitatorroll i språkliga frågor. Som denna morgon till exempel:
Ledaren i årets första nummer av Svenska språknämndens tidskrift ”Språkvård” handlar om något som kallas parallellspråkighet. Man kan bland annat läsa följande i artikeln:
Ordet står för ett enkelt och eftersträvansvärt faktum: två eller flera språk ska kunna användas parallellt inom ett område. Naturvetenskapliga forskningsrapporter ska skrivas både på svenska och engelska; i den svenska skolan ska man kunna lära sig geografi både på finska och svenska. Inte så att språken brukas i samma omfattning. Engelskan är ofrånkomligen dominerande skriftspråk inom teknik och naturvetenskap, också i Sverige, medan svenskan än mer ofrånkomligt dominerar skolan. Men svenskan ska inte vara obrukbar som vetenskapsspråk, finskan inte omöjlig som skolspråk.
En människa är inte parallellspråkig, utan två- eller flerspråkig. Det finns framstående forskare i Sverige som inte förstår ett ord svenska, och flertalet svenska skolbarn kan mycket lite finska. Men högskolan eller skolan blir för den skull inte bli enspråkig. Och parallellspråkighet innebär naturligtvis bättre förutsättningar för att individen blir flerspråkig.
Motsatsen till parallellspråkighet är domänförluster och diglossi. Ett språk förlorar en domän när det inte längre används som forskningsspråk, skolspråk, rättegångsspråk eller vad det kan vara. Samhället karaktäriseras då av diglossi, d.v.s. språklig tudelning: all skolundervisning bedrivs på ett enda språk (svenska), all forskning på ett annat (engelska); kanske ytterligare någon domän har ett tredje språk. Sådan tudelning skapar oundvikligen kunskaps- och klassklyftor.
Eftersom jag (bland annat) ser mig som en försvarare och bevarare av det svenska språket som fullvärdigt kulturspråk (Denna strävan är naturligtvis inte riktad mot andra språk; jag förlitar mig på att andra tar hand om kampen för polskan, litauiskan, holländskan och rumänskan eller vilket språk det nu gäller.) är det formuleringar som ”svenskan ska inte vara obrukbar som vetenskapsspråk” och ”ett språk förlorar en domän när det inte längre används som forskningsspråk, skolspråk, rättegångsspråk eller vad det kan vara” som intresserar mig mest här. Just på vetenskapens – i synnerhet då naturvetenskapens – område har det redan skett betydande domänförluster, men det finns också andra områden där samma utveckling pågår. Jag tänker mig att betonandet av parallellspråkighetens betydelse och underlättandet av dess förverkligande är en väg att rädda åtminstone delar av det vi annars kommer att förlora inom en kanske snar framtid.
Många gånger tror vi kanske inte att våra enskilda ställningstaganden har någon betydelse för ett språks status och räckvidd i ett samhälle. Jag tänker mig att dessa visst kan ha inflytande över skeendet och att det gäller att vara mycket uppmärksam och medveten om vad som händer på det här området. Och ingripa när vi ser att vi har en möjlighet att göra det.
Il fantasma di Trieste
29/6 -2005
Sedan någon vecka läser jag (vid sidan av en del annat) ”Il fantasma di Trieste”, en roman av den dalmatisk-italienske författaren Enzo Bettiza. Romanen är ett slags variation på Thomas Manns ”Buddenbrooks Verfall einer Familie” förflyttad till Trieste och Östrerrike-Ungern. Tiden är i förhållande till tiden i Manns roman något senare, vi befinner oss i perioden mellan det förra sekelskiftet och första världskrigets utbrott. Den unge Daniele Solospin är på sätt och vis (men bara på sätt och vis!) ett slags parallellgestalt till Hanno Buddenbrook. 
Det är en facinerande roman med suggestiva personporträtt och samtidigt ger den inblickar i det här områdets historia i en turbulent tid; dessutom innehåller den intressanta diskussioner om bland annat politik, konst och livets mening. Jag citerar här, som ett litet exempel, vad den triestinsk-judiske målaren Enrico Pfeffer tänker om förhållandet mellan konst och vetenskap:
La scienza non ha mai portato nulla di buono allo spirito artistico, anzi, in senso lato, non ha mai giovato allo spirito dell’umanità. Il dominio della scienza è il dominio di una mentalità frigida, ottimistica, catalogatrice, che auspica e crede in un progresso incondizionato, rettilineo, della civiltà: e tale illuminismo da quattro soldi, è quanto di più estraneo possa esserci per l’arte, che sempre si è alimentata in eguale misura di pessimismo e di ottmismo, di speranza e di profonda sfiducia, che è stata sempre disposta a tutte le avventure, a tutti i colpi di testa, pur di assecondare l’umanità nel suo intimo e oscuro sviluppo, il quale, badate, è una cosa diversa e ben più seria del ”progresso” ufficiale in cui fingono di credere gli scienziati, gli uomini di governo, i preti, i maestri di scuola e i grandi industriali.
Vetenskapen har aldrig haft något att tillföra konsten och i vidsträckt bemärkelse har den aldrig haft något att erbjuda mänskligheten på ett andligt plan. Vetenskapens herravälde innebär att vi behärskas av en kylig mentalitet, oövertänkt optimism och en iver att katalogisera, vilket för till en ovillkorlig framstegstro, blind för komplikationer. Och dessa upplysningsidéer av billigaste slag är så långt ifrån konsten som man kan komma. Konsten har alltid levt lika mycket på pessimism som på optimism, på hopp i lika mått som på djupaste misstro och den har alltid varit beredd att kasta sig in i alla äventyr, att följa de vildaste idéer för att ledsaga mänskligheten i dess innersta och dunklaste utveckling, vilken – lägg märke till detta – är något helt annat än och mycket allvarligare än den officiella ”utveckling” som vetenskapsmän, politiker, präster, lärare eller näringslivets män låtsas tro på. (min något fria översättning)
Objektiv
28/6 -2005
Jag har idag börjat läsa i Klara Johansons ”Brev” och nyss hittade jag den här intressanta lilla ansatsen till en definition av begreppet ”objektiv” i ett brev till författarinnan Marika Stiernstedt:
Jag skulle vilja kalla Er objektiv, om inte detta underligt odefinierbara ord bure inom sig sin egen motsats ock vore som ett skal, som man inte bryr sig om för annat än att plocka bort det.
Vad sägs om det? Kanske något för ett semantiskt talko – just nu har väl tänkandet och resonerandet på många håll sjunkit in i en tjock grön sommarletargi (eller vi sysslar med annat helt enkelt), men någon gång i framtiden kanske vi kan sätta tänderna i ”objektiv” med utgångspunkt från detta lilla citat…
Maktspråk
28/6 -2005
Så här skrivs ”avtal” mellan makten och vanmakten:
Det blir nog inget gränsavtal mellan Ryssland och Estland. och det är esternas fel, sade Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov i Helsingfors i går, där han kommenterade det havererade gränsavtalet.
Estland och Ryssland skrev under två gränsavtal i våras, men då det estniska parlamentet ratificerade avtalet förra veckan lade man till en politisk deklaration om sovjetockupationen. Det var droppen för Moskva, meddelade Lavrov.
”Vi hade kommit överens på förhand – inga deklarationer. Ska esterna ha ett avtal får vi börja om från början med förhandlingarna.”
(SvD 28.6, utrikesnotiser)
Om ”aptit”
28/6 -2005
Jag har från början bestämt mig för att lämna min familj utanför den här pausträdsvärlden, fast absolut konsekvent är jag inte. Ibland skymtar någon förbi och i ”förklädd” form dyker en eller annan ur familjen då och då upp eller så ligger händelsen så långt bak i tiden att jag kan göra ett litet undantag. Denna lilla dialog mellan Alexandra och Rudolf ligger över tio år tillbaka i tiden, så jag ger mig tillåtelse att ta in den här:
Alexandra (4år) och Rudolf (knappt 3 år) sitter vid köksbordet och samtalar:
Rudolf (eftertänksamt): Vad är en aptíd?
Alexandra (snabbt, nästan snubblande över orden): Det är när geten är hungrig och äter upp alla bladen.
Nej, det döljer sig inte någon get bland lupinerna eller kanske ändå…
Bismarck: Klara Johanson
27/6 -2005
Klara Johanson rör sig i sin essäistik obehindrat mellan de mest skilda områden; här under pausträdet har jag hittills låtit henne tala om romangenren, Rahel Varnhagen och Ada Negri. Idag vidgar jag perspektivet ytterligare – idag handlar det om Bismarck. Om någon till äventyrs skulle ha tröttnat på det enformiga tugget om Bismarck som järnkanslern och en Bismarckbild helt inklädd i Blut-und-Eisen, så kastar dagens text ett litet annat ljus över denne man. I kapitlet ”Den siste statskonstnären” (1924) i essäsamlingen ”Det speglade livet” finns bland annat följande intressanta reflektioner över Bismarckgestalten att läsa:
Leo XIII lär – efter 1890 – vid begynnande trassel i Europas affärer ha brukat jämra: ”Mi manca Bismarck”. Det var inte just en väns och bundsförvants bortfall Hans Helighet hade att beklaga: han sörjde, från ett högre plan, den oförliknelige kapellmästaren som en stund med sådan brio hade dirigerat den europeiska konserten.
Musikprestationen var kanske inte idealisk, om än mästerlig jämförd med nutida samspel, men man kunde hålla för öronen och ägna sig helt åt tjusad beskådan av dirigenten. Han var imposant och förfärande i sin hållning, fascinerande i sina oberäkneliga åtbörder. Sin taktpinne skötte han som en ekvilibrist, och gamle kejsaren i sin loge, häpen och oförstående, lät honom veta att han liknade en synförvändnade cirkusartist jonglerande med en hop klot.
Längre fram i texten vänder Klara Johanson blicken mot sin egen samtids politiker och jämför dessa med Bismarck:
Vad är detta för en statistpersonal som förmäter sig att bekläda hjälterollerna på världsteatern? Det är fullkomligt outhärdligt att se sådan dussinvara dag för dag fylla pressen och mänsklighetens sinne med sina entréer och sortier, sitt käbbel och sina statsaktioner och sina snapshots. Jag undrar om inte publiken snart skall tröttna. Den erfar redan en viss malaise men tolkar denna oriktigt: som vållad av de uppträdandes vårdslösa inverkan på liv och egendom. Skadegörelserna kunde vara hundra gånger värre och likväl bäras med gott humör om blott gärningsmännen ägde gåvan att charmera. Att bli lurad på både bröd och skådespel är något för starkt.
Här insmyger sig hos mig en fundering över hur dagens politiker skulle ha klarat den Johansonska granskarblicken.
I slutet av kapitlet infogar Klara Johanson ett par Bismarckcitat:
Själv bekände han en gång: ”Faust klagar över de tvänne själar som bor i hans bröst; jag härbärgerar en hel hop som ligger i gräl med varandra. Där går det till som i en republik. Det mesta de säger meddelar jag, men där finns också hela provinser där jag aldrig skall låta någon annan mänska titta in.” En premiärminister så själfull! Och mot slutet av sin karriär yttrade han sig i riksdagen så här oparlamentariskt: ”Det finns en massa mänskor som hela livet igenom bara har en enda tanke, och med den råkar de aldrig i motsägelse. Jag hör inte till dem, jag lär av livet, jag lär så länge jag lever, jag lär ännu i dag. Jag tycker också det borde vara angenämt för riksdagen och alla mina motståndare att jag inte var dag säger detsamma. Jag åtminstone känner det ibland som ett obehag att mina motståndare jämt och ständigt säger detsamma. Jag längtar ibland efter omväxling”… Också var han född på första april.
Det sista stycket i kapitlet lyder så här:
Ej heller överskattade han sitt yrke. En regeringschef höll han för en schackspelare eller en dansör på lina eller helt simpelt en väderspåman som i bästa fall gissar rätt. Han förväxlade sig inte som Wilson med Försynen eller som Mussolini med Messias, men att han hade tur det erkände han ofta med ett meningsfullt ordstäv (det bästa ting han tog från fransmännen): ”Ça va bien – pourvu que ça dure, sa han som ramlade ner från taket”.
(För övrigt kan jag säga att Bismarckgestalten har haft en inte försumbar betydelse för Theodor Fontanes senare författarskap. Fontanes inställning till Bismarck var kluven, men Bismarck var utan tvivel en person som Fontane fann ytterst intressant – för övrigt figurerar Bismarck i flera av romanerna, visserligen i periferin, men dock. Längre fram tänker jag skriva något om Fontanes förhållande till Bismarck här. Ja, och Klara Johanson tänker jag fortsätta att vända och vrida på; det finns mängder av upptäckter att göra i hennes tankevärld.)
