För en tid sedan hade vi här under pausträdet en diskussion om vad begreppet ”kunskapssamhället” egentligen står för. Jag släpper nu in Klara Johanson […]

Jag blir förstås dyster av att läsa det här, det blir vi väl alla. Bodils citat och Gustavs enkla påpekande om att vår tillverkningsindustri inte kräver så mycket kunskaper. Någon bildning kräver den ju inte alls.

Och hur är det med just ordet ”bildning”, det har ju inte kommit upp i det här samtalet? Det ordet har smak av överklass och snobberi, och för den härskande informationsklassen – eller vad den nu skall kallas – är det säkert ett både främmande och kanske aningen, aningen hotfullt ord. Hoppas det. De kanske känner att de saknar något?

Fast dyster som jag alltså oftast känner mig när de här frågorna kommer upp, så undrar jag om de bryr sig. Inget i skoldebatten tyder på det.

Malcolm

Samtidigt som all denna ideologiproduktion försiggår är Sverige också ett land som producerar en faslig massa pappersmassa, järnmalm, metallindustriartiklar utan speciellt högt kunskapsinnehåll, tjänster som inte kan kallas kunskapsintensiva med mera. Men det talas det rätt tyst om.

”ett klart tecken på att vi numera är handelsmän i kunskap.”

”Istället ska vi konkurrera med kunskap.”

”Vi ska fortsätta jaga kunskap. Det gör att vår ekonomi blir mer slagfärdig, flexibel och växande.”

”Vi som människor/individer i ett kunskapssamhälle behöver också det livslånga lärandet.”

”Det livslånga lärandet stärker människor och ger oss kraft att möta förändringar i ett allt mer kunskapsintensivt samhälle.”

”För att var och en ska våga ta beslut att lära mer som samhället med allra största säkerhet kommer att tjäna på krävs en infrastruktur för alla vuxnas lärande.”

”Myndigheten Centrum för flexibelt lärande är en god inspiratör och kunskapsbank i dessa frågor.”

”Kunskapslyftet var en fantastisk framgång.”

”Validering visar att vår syn på kunskap, bildning och utbildning utvecklats.”

”För invandrare är SFI det första SVENSKA steget i det livslånga lärandet. För en del är det kanske det första formella steget överhuvudtaget.”

”För att vinna VM i tillväxt behöver vi en alltmer välutbildad befolkning.”

Visst är det här fråga om en samling lösryckta citat, men nog säger dessa något om vad dagens makthavare menar med ”kunskapssamhället”. Kunskap är något förtingligat som har med ekonomi att göra.

http://www.regeringen.se/sb/d/2411/a/34182

”Kunskapssamhället” är ett ord jag haft svårt för att få något grepp om ända sedan jag först lade märke till att det fanns. För mig har det så småningom kommit att i första hand bli något av ett skrytord som liksom lovar runt och håller tunt. De som på allvar använder det här ordet vill förmodligen peka på att vi nu är inne i en ny tid och ett nytt samhälle, som på ett positivt sätt avtecknar sig mot det gamla okunniga samhället – ett samhälle där man klarade sig utan kunskap, kanske genom att man underordnade sig ”makten”. Men är vi mindre underordnade nu? Och vad är det för kunskap man menar? Vad är kunskap för dem som utan ironi eller andra bitoner använder ordet ”kunskapssamhället”? Och vilken historiesyn bygger idén om kunskapssamhället på?

För mig innehåller det här ordet något manipulativt. Genom att säga ”kunskapssamhället” tillräckligt ofta och då helst i officiella sammanhang, så tror så småningom fler och fler att detta är något bra och att vi också har detta samhälle. Människor säger om och om att vi lever i ett kunskapssamhälle och då gör vi det också – smack! Eftersom det inte finns någon enhetlig definition av begreppet ”kunskap” i detta speciella sammanhang, kan var och en lägga in vad han eller hon vill i ordet och därigenom går det inte att bevisa att vi inte lever i ett kunskapssamhälle, om man nu skulle vilja bevisa något sådant.

I bästa fall används detta ord – då det sägs utan ”pincett” runt – för att uttrycka en from förhoppning om att det kanske ”blir så om man säger så”. Kunskap tänker man sig är något bra och därför måste ett samhälle, som kallas ”kunskapssamhälle”, vara något gott.

Det skulle i vilket fall som helst vara uppfriskande om de, som på allvar och i offentliga sammanhang säger saker som: ”Vi lever idag i ett kunskapssamhälle.” (Å, vad det låter viktigt!) kunde ge en klar definition av vad de menar med detta.

Till sist (i det här inlägget) vill jag säga att den här orddiskussionen avviker ifrån samtalen vi haft kring ”sentimentalitet” och ”tolerans”. Dessa två är ”riktiga” ord som man med lite kamp kan definiera ganska väl, medan ”kunskapssamhället” är ett ord som egentligen inte har någon betydelse vi kan vara ens i det närmaste överens om. Det är som sagt något manipulativt med ordet, tycks det mig. Det är ett märkligt hybridkryp, som man gör klokt i att betrakta med skepsis.

En annan intressant aspekt som kom upp igår på postseminariet var den eviga frågan om arkivering av webbsidor. Min kollega Anders Bárány får fortfarande förfrågningar om doktorandtjänster trots att han sedan flera år inte längre jobbar på universitet. Några gamla webbsidor har dock kvar den inaktuella informationen.

Än så länge så växer ju lagringskapaciteten snabbare än mängden information som lagras digitalt, men så kanske det inte kommer att fortsätta. Hur ska vi hantera det? Hur mycket ’gammal’ information vill vi ha tillgång till och hur påverkar detta ett kunskapssamhälle?

(Just nu verkar blogg.de ligga nere)

Det handlar inte om kunskap för kunskapens skull. Inte heller om kunskap för inflytandets skull. I dessa båda mål med kunskapen som medel kan man åtminstone spåra en viss egennytta, det vill säga den som söker kunskap har själv omedelbar nytta av den, må det vara i form av högre medvetande eller mer inflytande. Fast det redan i andra steget handlar om en devalvering av själva kunskapsbegreppet – inte för sin egen skull utan för att uppnå politiskt inflytande. Om man i tredje steget ser kunskapssamhället som en produktionsfaktor – det handlar ju ofta om slagord för att illustrera vikten av att bibehålla försprånget före länder som Taiwan, Korea, Indien etc, alltså bibehålla västvärldens överlägsenhet, så har jag som individ knappast någon nytta av att förvärva kunskap av den typ som där efterfrågas. Den är till inte för mig själv, inte för mitt eget inflytande. Allra högst för att jag ska slippa arbetslöshet.