http://internationalbonvivant.blogspot.com/2005/05/skjut-en-bg.html

Och den avslutas med:

”Nej, åt fanders med alla homofober, Åke Green, hamsterpaj-sajten och alla som inte kan tolerera sexualitet mellan införstådda vuxna.”

Först hade jag skrivit ”accepterar”, men vid en genomläsning så kände jag att ”tolerera” var bättre i sammanhanget. Detta baserat på min förståelse att vissa aldrig skulle säga att de accepterar homosexualitet, men att de kan tolerera den. Vilket ju även ger att tolerera känns negativt. (Det är inte okej, men jag står ut)

http://www.karlsson.at/ordetarchives/archivenov04.htm#traktat

Se också kommentarer, bl.a. från en del av de här närvarande.

Jag citerar ”När vi tolererar någon eller något innebär inte det att vi säger: jag är så storsint att jag tillåter Dig att vara afrikan, utlänning, muslim, handikappad osv. och jag tänker inte bråka om saken? ”

I den andan konstaterar jag, inte utan en viss självbelåtenhet, att jag inte är speciellt tolerant: om någon person som jag tycker om skulle röka i min närvaro kan jag väl tolerera det, men där går väl gränsen ungefär 😉

Om melankoli

Vad tolerans beträffar är värdetillskrivningen vansklig, tycker jag. Jag är på väg till en ny lägenhet och har tvingats tolerera att badrummet inte är det vackraste, trots alla utlovade förbättringar. Fördelarna med resten av lägenheten överväger. Däremot accepterar jag inte badrummet, utan strider vidare för att få till stånd en renovering med stambyte. Därav kan man ju då kanske sluta sig till, att det inte alls behöver vara så att man enbart ”von oben” kan tolerera saker och ting.
Ändå måste det ju till en värdebedömning, innan man alls kan säga att man tolererar något/n. Jag måste anse att mitt sätt att se på saken är det rätta, för att jag ska kunna tolerera avvikande åsikter. Detta innebär ju inte alls, att jag måste acceptera åsikten, men precis som Voltaire, kan man ju kämpa för yttrande- och åsiktsfrihet.

Exempel: Vi tolererar att folk röker på krogen, men lägger på värderingen att det inte är bra. Nu har så många beslutat att det inte är bra, så efter 1 juli gäller nolltolerans för rökning på krogen. Bra, tycker jag som icke-rökare. Rökarna försätts dock i en situation, där det gäller för dem att besluta sig för om de kan tolerera det faktum att icke-rökarna kan bestämma över dem. M.a.o. ska de tolerera nolltoleransen?

Knepigt ord. Jag vet att jag föreslog det, men det var väl också just därför att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till det.

😉

Dels ”känd eller tillåten största avvikelse”. Valsarna i en fotosättare hade en tolerans på bara någon hundradels millimeter när de skulle mata fram fotopapperet, till exempel.

Dessutom det medicinska tillvänjnings-begreppet: man bygger upp tolerans så verksam dos måste ökas. I grunden är det väl detsamma som den mentala toleransen: man måste gå bortom en gräns för att uppnå retning.