I torsdags och i fredags var jag i Uppsala med min goda vän Christine för att följa en disputation inom ämnesområdet tysk språkvetenskap; Christine skriver om språkinlärning i sin avhandling och hon ville därför se en disputation i ett närliggande ämne. För mig var det intressant mer i största allmänhet och dessutom ville jag återse platsen för fjolårets stora händelse i mitt liv.
På torsdag eftermiddag höll opponenten, Ernst Apeltauer från Flensburg, ett seminarium om en studie han har gjort av andraspråksinlärningen hos turkiska barn i en förskola i Kiel. I korthet var det så att barnen lärde sig tyska genom att träna både sin turkiska och sin tyska parallellt; i träningen ingick även läsinlärning på båda språken. (På köpet lärde jag mig två ord på turkiska: ”elma” (äpple) och ”kelebek” (fjäril).)
Lite snopet kändes det väl när vi upptäckte att den rumänientyska författarinnan Herta Müller var i Stockholm och intervjuades av Ingrid Elam i Kulturhuset samma kväll och att vi inte hade den minsta chans att hinna ner i tid. Nåja, man kan inte ha allt…
På fredag eftermiddag var det så dags för disputationen. Avhandlingens namn är ”Formeln und Routinen – Zum Genuserwerb italienischer, portugiesischer und spanischer Gastarbeiter mit Deutsch als Zweitsprache” och den är en tolkning av delar av det material som finns samlat i den i språkvetenskapliga kretsar bekannta ZISA-studien, som just undersöker inlärningen av tyska bland italienska, portugisiska och spanska gästarbetare under 1980-talet i Ruhrområdet. Respondenten, Egmont Mika, verkade märkligt oberörd under hela disputationsförloppet.
Idag är det exakt ett år sedan min egen disputation. Mitt avhandlingsämne var litterärt och titeln lyder ”Erzählverhalten und narrative Sprechweisen – Narratologische Untersuchung von ’Effi Briest’ mit Schwerpunkt in den Dialogen”. I korthet skulle man kunna beskriva den som en undersökning av den tyska realisten Theodor Fontanes berättarteknik med utgångspunkt från ett par viktiga narratologiska teorier. Det ställe i min avhandling som ironiskt nog fått mest uppmärksamhet under året som gått är de två sista radera i förordet, där jag tackar min hund:
Diese Arbeit ist zu großen Teilen im Wald entstanden, während der Spaziergänge mit Londi, meiner treuen Labradorhündin. Wie dankt man einem Hund?