Kommentarer till Semantiskt talko

Av: Bodil Z

Bodil Z — Tue, 08 Nov 2005 16:13:06 +0000

Martin: Jag vill inte stå här med något slags facit. Jag tror att ”sentimental” är ett ganska mångtydigt ord, som säkert kommer att fortsätta att ”röra sig”.

Och så är det ju det här med den egna sentimentaliteten… Jag menar inte att du är det – det vet jag ju ingenting om – men jag får medge att jag kan vara det av och till… känslosam på ett omoget (ahimé), barnsligt och oreflekterat sätt.

Av: Martin

Martin — Tue, 08 Nov 2005 16:01:56 +0000

intressant diskussion ! att ordet sentimental har genomgått en pejorativ utveckling p g a bl a realismens och industrialismens segertåg förefaller troligt – men hur använder vi det idag ?
En typiskt sentimental film är för mig en amerikanskfilm, med tårdrypande slut, ett annat exempel är svenska filmen ” Såsom i himmelen… ” som var bra gjord men outhärdlig i slutet.
Sentimental blir alltså inte bara liktydigt med ordspråksdef. ”överdrivet känslosam” utan känslosam på ett omoget, barnsligt och oreflekterat sätt.
Är Bodil med ?
Martin

Av: Bodil Z

Bodil Z — Tue, 17 May 2005 19:14:55 +0000

Sejfo:Där fick vi den kanske mest påträngande aspekten av sentimentalitet trädd över huvudet eller hjärtat på oss. Jag valde det här ordet just för att jag fått ett påpekande (bakom kulisserna) om att en av mina texter är sentimental.

Marita: Tack för förslaget, då står ”tolerans” överst på listan för kommande ord att gräva i. Även om det låter som en efterkonstruktion så snuddade jag faktiskt med tanken vid just det ordet, men jag ”tappade” det.

Jorun: Jag grips av den första meningen i din kommentar ”längtan är inte efter det som varit, utan efter det som skulle ha varit”. Intressant väg att skilja sentimentalitet från nostalgi.

Av: Jorun

Jorun — Tue, 17 May 2005 18:44:37 +0000

Sentimentalitet är besläktat med nostalgi, men längtan är inte efter det som varit, utan efter det som skulle kunna vara, om känslor i stället för fakta fick styra.

Sentimentalitet står till viss del i motsats till rationalitet, och människor som är stolta över sin rationella läggning använder det som ett nedsättande ord. Sentimentala människor anser att rationella människor är kalla och saknar kontakt med sina känslor.

Tror jag.

Av: Marita

Marita — Tue, 17 May 2005 18:28:59 +0000

Inser att vi ännu inte uttömt ämnet sentimentalitet, men någon gång framöver kunde vi väl diskutera ordet ”tolerans”, speciellt som ordet får en märklig innebörd i det moderna ”noll-tolerans”. Tolerans som sådant innebär ju inte nödvändigtvis gillande eller accepterande, bara just tolerans – ett leva-och-låta-leva-utrryck. Noll-tolerans däremot förutsätter ett ogillande och ett icke-acccepterande. Ibland bildas ord på konstiga vis, utan att någon reflekterar över innebörden, tycker jag. Eller?

Av: Sejfo

Sejfo — Tue, 17 May 2005 17:40:41 +0000

Väldigt intressant att ta upp något som enligt min åsikt är så pass utbrett som ordet sentimental-itet. Med utbrett menar jag inte ofta- eller allmäntförekommande som ord, utan som en reaktion som ordet i sig ”beskriver” eller innehåller. Det är alltså en reaktion, vilken som helst (i form av ett leende, tårar…osv) som uppstår i en levande varelses inre, efter att denna levande varelse sett något, tänkt på något, gjort något…osv. Vi är alltså alla sentimentala, oasett kön, ålder…..och allting som finns eller funnits…en händelse, sak, tanke på något, minnen..osv gör någon sentimental. Det är en ”obotlig farsot”, närvarande från vaggan till graven ! Det är min bästa vän som går mig på nerverna. Han äter med mig, sover med mig, går på toa med mig, och när jag försöker bli av med honom, blir han bara starkare. Alltså, oroa er inte om ni anser att ni er sentimentala, ni skall bara leva med det, ni har ändå ingen annan utväg….lycka till.

Hälsningar till alla läsare, men särskilt till Bodil som skapat denna fantastiska websida….

Av: Bodil Z

Bodil Z — Tue, 17 May 2005 16:20:41 +0000

Agnes och Marita: Jag ska försöka sortera lite bland era bidrag till analysen. (Rätta mig om jag är för summarisk eller om jag snedvrider något.)
En fråga vi ställer oss är varför ”sentimental” har blivit ett ord med pejorativ laddning.
En annan sak att fundera över är den socio-ekonomiska ställningens betydelse för vad man kan/kunde vara sentimental om.
Realismens förhållande till begreppet ”sentimental” är en vidare punkt att spekulera kring.
Materialismens och industrialismens roller i förhållande till känslouttryck och uppkomsten av den negativa klangen i ordet ”sentimental” är ytterligare en fråga.
Vi frågar oss också om det samhälle vi lever i idag har behov av att få kontroll över starka känslor genom att döma ut vissa av dessa som sentimentalitet.

Av: Bodil Z

Bodil Z — Tue, 17 May 2005 15:56:00 +0000

Bengt: Kanske vill du komma ut från kulissen genom att föreslå nästa ämne. Mina förslag var bara förslag på vad som skulle kunna föreslås. Jag tycker det skulle vara roligt om någon annan kom med nästa ord, men först ska vi se vart vi kan nå med ”sentimental”…

Av: Marita

Marita — Tue, 17 May 2005 14:44:19 +0000

Intressant diskussion! Kanske är det som Agnes funderar om, att sentimental blir ett pejorativt uttryck först i samband med industrialismens intåg. Troligen även realismen på 1800-talet.
Realismen var ju den kulturella yttring, som först beskrev fattigdom, svält, fabriksarbetarnas livsvillkor etc. utan förskönande omskrivningar.
Om man då tänker sig, sentimentalitet i betydelsen ”längtan tillbaka”, beror det naturligtvis på 1800-talet (och nu?) på vilken socio-ekonomisk ställning personen har som längtar till flydda dagar. För tredje generationens fabriksarbetare torde rikemannens längtan tillbaka till godset, festerna, tjänstefolket o.s.v. te sig som oerhört sentimentalt och rent av verklighetsfrämmande, eftersom de fattigas flydda dagar knappast är något att vare sig längta efter eller minnas med sentimentalitet.
Å andra sidan kan man väl knappast påstå att Dickens, en av realismens stora mästare var osentimental i sina beskrivningar av Oliver Twist eller Nicholas Nickleby. Tanken är ju, att man ska få upp ögonen för samhällets orättvisor, men även att man ska tycka synd om olycksbarnen.

Ofta upplever jag att en nutida definition av sentimental leder tankarna till skenhelighet, gråtmildhet eller något oäkta. Har också detta sina rötter i realismen? Är det finare att jobba på med vardagens uppgifter och jobba långa dagar, än att vara sentimental och längta bort eller tillbaka? Har vårt moderna samhälle inte plats för ”överdriven känslosamhet” eller för känslosamhet i största allmänhet? Ser vi känslosamhet som farligt, svårkontrollerat?

Av: Agnes

Agnes — Tue, 17 May 2005 13:36:28 +0000

Tänk också på ”Sentimental Journey”, den gamla jazzhiten.