Förra sommaren på La Curbastra
31/5 -2005
Floden Lamone ringlar sig lojt genom landskapet. Tätt intill varandra på de leriga flodbankarna ligger små koloniträdgårdar. Här växer det tomater, auberginer, pumpor, zucchini och mycket annat. Fruktträd finns det också: aprikos, persika och fikon. Ännu är bara aprikoserna mogna.
Vi korsar floden och följer Via Cesarolo ut från Faenza in bland persikoodlingarna och når så småningom fram till gården La Curbastra. Det är hett och marken är torr och sprucken. Den nordiskt blonda Giulia kommer ut från ett av husen och möter oss på gårdsplanen. Vi visas till vårt rum som är mörkt och förhållandevis svalt – ett bra rum, tycker jag. Strax efteråt serveras vi en sallad som vi äter under ett litet soltak invid brunnen tillsammans med Alessandro, gårdens ägare, och hans bror Antonio. Vår labrador Londi bekantar sig under tiden med gårdshundarna Senior och Junior.
Här på gården lär den berömde matematikern och fysikern Gregorio Ricci-Curbastro ha tillbringat några år av sitt liv. Det är efter honom gården har sitt namn. Curbastros forskning var en av utgångspunkterna för Einsteins realtivitetsteori, får vi veta. Vi får också veta att Giulia är Alessandros flickvän och att hon kommer från Lettland och att de flesta av lantarbetarna på gården är från Rumänien och Moldavien – italienare är för dyra nu för tiden.
Dagen därpå åker vi in till Faenza. Det är en besynnerlig stad, både fascinerande och tråkig. Den lovar mer än den håller, kan man säga, men den lovar gång på gång. I centrum ligger de två avlånga torgen Piazza del Popolo och Piazza della Libertà på rad efter varandra. De ser först intressanta och lockande ut med sina ändlösa draperiförsedda portiker på båda sidor, men efter en stund tar de liksom musten ur oss. Och i juli är det hett här. Londi vet ibland inte var hon ska sätta ner tassarna. 
Vi tar vår tillflykt tlll en av de många keramikverkstäderna – därinne är det svalt och behagligt. En mystisk vadarfågel med graciöst böjd hals sneglar på oss från krus och fat. Den håller något litet och runt i näbben. Ett bär? En pärla?
Vi stannar några dagar på La Curbastra, det är så varmt att tiden liksom blir tjockflytande. Tidigt på morgnarna, innan hettan ännu slagit till, småspringer Londi och jag den dammiga lilla vägen uppför flodbanken och så ner på flodsidan. Sedan följer vi Lamone längs raden av koloniträdgårdar. Överallt ser vi gubbar och gummor som står böjda över sina täppor, de passar på att utföra sina sysslor i morgonsvalkan, efter klockan åtta går man hem. Landet intill floden är fritt, säger de, men blir det översvämning så förlorar man allt och detta hände så sent som förra året. Londi tar sig varje morgon ett dopp en bit uppåt floden, där vattnet är mindre grumligt och det finns några djupa ställen. På tillbakavägen träffar vi ofta Agostino och Carlo som har sina kolonilotter mitt för La Curbastra. En dag säger Carlo att han gläder sig över ”questa bella presenza al fiume”. Var det mig eller Londi han menade med denna förfinade komplimang?
Talko om ”kunskapssamhället”
30/5 -2005
Ordet ”kunskapssamhället” dyker upp allt som oftast och vi är säkert många som frågar oss, vad det är för ett begrepp som döljer sig bakom det här ordet. Jag vidrörde frågan i lite lätt ironisk ton i föregående inlägg idag. Nu föreslår Agnes en diskussion kring detta ord, men den här gången önskar hon att samtalsförloppet inte ska vara så hastigt som vid de tidigare semantiska talkona. Jag lägger ut frågan här idag och lämnar ordet åt alla som vill ta sig an detta ämne och först på tisdag om åtta dagar (sjunde juni) samlar jag ihop det som sagts.
I Errata pågår förresten nu ett samtal som tangerar det här ämnet. Läs gärna Inger Enkvists artikel om språkundervisningen i Sverige där.
”Kunskapssamhället”
30/5 -2005
Funderingar kring ett begrepp
”Katedralen är en långsträckt, treskeppig basilika med normalt tvärhus och långt kor, absid och tvärskeppskapell med absider. Muren artikuleras av tunna strävpelare som leder tanken till anglonormandiska byggnader. Även mycket annat i konceptionen pekar åt det hållet, exempelvis de två mäktiga, upptill pyramidformade tornen – ett för Italien helt främmande motiv, men som bland annat utmärker de kyrkor som Vilhelm Erövraren och hans hustru lät uppföra i Caen i Normandie. Mellan tornen samt mellan dem och tvärhuset har man infogat sydländska öppna sidogallerier. Fasaden, som daterar sig till 1240, ett sekel efter Rogers död, har skarpa och fina linjer, med motsättningar i färg och rena murvolymer och avslutas upptill med eleganta blindbågar, delvis inflätade i varandra, ett normandiskt motiv som vi återfinner på exempelvis Durhams katedral.”
Detta bland annat skriver Sture Linnér om katedralen i Cefalù i sin bok ”Sicilien – strövtåg i tiden och rummet” (1999). När jag första gången läste dessa rader, eller förresten hela kapitlet om katedralen, så skakade mig helt plötsligt en tanke: ”Tänk om ingen längre skulle veta något om denna byggnad eller om några byggnader alls från tidigare epoker! Vad skulle en besökare då se?” Han skulle inte se någonting särskilt, bara ett gammalt stenhus med alla möjliga besynnerliga prång och diverse gåtfulla dekorationer. Kanske skulle han i förbigående gissa lite kring det han såg eller så skulle han nöja sig med att njuta av svalkan från stenväggarna…
I ”Il libraio di Selinunte” (2004) berättar Roberto Vecchioni historien om en man som liksom från ingenstans dyker upp i en liten siciliansk stad och där öppnar en bokhandel. Det uppseendeväckande med denne bokhandlare är att han inte säljer böcker utan i stället tillbringar han sin tid med högläsning av litteraturens klassiker. Stadens befolkning ignorerar honom till en början, men undan för undan stiger irritationen över mannen och hans underliga vanor – att han dessutom har ett ovanligt frånstötande utseende gör dem inte mer vänligt inställda. Till slut sätter någon eld på bokhandeln och bokhandlaren omkommer förmodligen i lågorna – i alla fall ser man honom aldrig mer. Efter branden händer något märkligt i staden: Människorna förlorar sitt språk och de mister kontakten med det förflutna och med idéernas värld. Deras liv kommer från den stunden att cirkla runt den mest elementära och primitiva behovstillfredsställelse – de upphör att vara människor i egentlig mening. Men det finns ett undantag, en pojke som i hemlighet kväll efter kväll smugit sig in i bokhandeln för att lyssna till främlingens högläsning. Hos pojken stannar orden och deras mening kvar och det är också han som berättar historien. Han vandrar omkring bland lämningarna från de grekiska templen där antikens Selinunte legat och där den moderna småstaden nu ligger. Så här beskriver han katastrofen:
”Meningen med vårt förflutna försvann, ingen förstod längre vad som förband oss med våra kyrkor, statyerna eller templen. Guiderna vaknade på morgnarna och frågade sig vilka Herkules, Pallas Atena eller Zeus kunde ha varit; de strövade omkring bland ruinerna och tyckte att de såg spännande och pittoreska ut, men samtidigt var dessa för dem både oförklarliga och meningslösa.”
Jag är inte helt säker på om Vecchioni får ihop sin historia på alla punkter, men kanske är inte det så viktigt. Han har skrivit ett slags allegori över vad som händer när människorna i ett samhälle upphör att intressera sig för idéernas värld, för kulturen och språken, ja, allt det som hör humanvetenskaperna till. Den värld som uppstår i tomrummet efter kulturen är ett samhälle som inte har några andra dimensioner än de rent nyttobetonade eller praktiska. Är det kanske denna typ av samhälle som allt oftare – möjligen i ett slags undermedveten desperation – benämns ”kunskapssamhället”?
Pär Lagerkvist: Kärlekens visa
29/5 -2005
Igår fick jag i uppdrag av ”Litterär lördag” att skriva något om mina böcker. Därför tittade jag omkring lite i bokhyllorna här hemma och skrev sedan ihop en liten text.
Nu efteråt, så här på söndagmorgonen, slår det mig, att det intressantaste fyndet jag gjorde under mitt lilla bökande var en diktsamling av Pär Lagerkvist. ”Sång och strid” heter den och det är originalutgåvan från 1940 som ligger här framför mig på köksbordet nu. Jag skriver av en dikt ur den till er som läser det här:
Kärlekens visa
Kärlekens visa har inga ord,
nynnar som vinden i träden,
svävar lätt över blommande jord,
leker i sommarsäden.
Ingen hör den mera än vi,
du och jag vid din sida.
För det är oss den sjunger i
sin sång över jorden vida.
Tanumshede och Namibia
28/5 -2005
Igår gjorde jag en intressant utfärd till Tanumshede tillsammans med Anne (Michal), min exkollega och vän, Kathryn, amerikansk lingvist och Annelie, sociolog från Namibia. Med på färden var också min labrador Londi. Vårt mål var hällristningarna och vi började vid den stora hällen i Vitlycke.
Norra Bohuslän är en trakt med en stor rikedom och mångfald av hällristningar. Genom dem kan man få inblick i många aspekter av kulturen under den europeiska bronsåldern, vad man levde på, hur man levde, vad man hade för skönhetsideal, hur man dyrkade sina gudar. Efter Vitlycke besökte vi också ”spjutgudens” häll i Litsleby, en ristning som föreställer en jättelik krigare. Sedan åkte vi också och tittade på de tjocka, mäktiga tjurarna på Aspeberget; de är ovanligt djupt inkarvarade i hällen. 
Vanliga motiv är annars skepp, ofta fyllda med män eller ibland ligger solen där på skeppet. Män eller kanske snarare krigare med kraftfullt resta penisar och muskulösa, svällande vader är kanske ett ännu vanligare motiv. Kvinnor förekommer ganska sällan, men några såg vi under våra rundvandringar. Avbildningar av fotspår och så kallade skålgropar ser man på många ställen och dessa tillhör troligen den allra äldsta motivgruppen.
På hemvägen pratade jag ganska mycket med Annelie. Hon berättade om sig själv och om Namibia. ”Jag känner mig aldrig så vit som när jag är i Europa eller Holland”, sade hon. Ja, jag hade ju också väntat mig att hon skulle vara svart, när Anne sade att en professor från Namibia skulle vara med på resan. Annelie är av tysk-norsk härstamning och hon är en tredje generationens namibier. Jag frågade vilket hennes första språk var; hon kunde inte riktigt svara på det: ”Tyska eller afrikaans”, sade hon lite dröjande. Hemma hade de mest talat tyska när hon var barn och skolspråket hade varit afrikaans för hennes del. Idag är engelska undervisningsspråk i skolorna. Och på universitetet i Windhoek undervisar hon på engelska. Hon sade att många lärare i skolorna inte kan engelska något vidare bra, så det blir ibland lite konstigt, afrikaans smyger sig in här och där och det gör de olika inhemska språken, som till exempel oshivambo och herero, också. När Annelie talar afrikaans i Holland (hon har varit där ett par gånger), så tycker folk först att det låter roligt, men sedan reagerar många med ovilja – ”Vad är det för ett förfärligt kolonialspråk du talar?” Och när hon säger att hon är från Namibia känner hon tydligt av blickarna hon får, att hon har fel färg.
Tolerans – återblick på tisdagens begreppsdiskussion
26/5 -2005
Så har vi genomfört ett nytt semantiskt talko. Tack, till er som bidragit med tankar och reflektioner!
Vad blev då sagt?
Ett stråk i samtalet handlade om förhållandet mellan ”tolerera” och ”acceptera”: Skillnaden kan bestå i att ”acceptera” är mindre engagerande än ”tolerera”. Det finns mer känslor i ”tolerera”. ”Tolerera” har ofta med något som är närmare subjektet att göra än ”acceptera”.
Vidare talades det om det asymmetriska förhållande som begreppet ”tolerans” förutsätter. Ordet kan innehålla ett ”ovanifrånperspektiv”. Å andra sidan säger en röst i samlingen att det inte behöver vara så.
Det talades också om det kluvna i toleransbegreppets värdeladdning: Å ena sidan är det starkt positivt laddat, när man talar om det i allmänhet: ”Vi vill visa tolerans.” ”De är mycket toleranta.” När man däremot i detalj går in på vad det är man tolererar framstår det som något begränsande och på något vis auktoritärt och man använder det då mest i negerad form: ”Vi kan inte tolerera ett sådant beteende.” En av oss beskrev ”tolerans” som ett ord ”med en negativ kärna i en positiv förklädnad”.
Värderingen och värdeladdningen verkar vara det centrala problemet: Dels finns det en kluvenhet beträffande begreppets värdeladdning, dels står det klar att begreppet är tätt knutet till just värderingar – för att tolerera något, måste man ha en inställning som utgår ifrån en värdering.
Vidare kom en jämförelse mellan värdeladdingen i adjektivet ”tolerant” och verbet ”tolerera” upp. ”Tolerant” är odelat positivt laddat medan ”tolerera” väl lutar mer åt ett negativt och begränsande håll.
Uttrycket ”nolltolerans” dök upp flera gånger och New York-borgmästaren Giulianos nolltoleranslinje för brottsbekämpningen i staden nämndes och kritiserades bland annat eftersom den för till ett annat definitionsproblem, nämligen: Vad är ett brott? Ytterligare en vinkel på begreppet ”nolltolerans” är att det kan ligga något förtryckande i det.
Mot slutet av diskussionen kom också ett inlägg om tolerans som nära förbundet med likgiltighet och ansvarsabdiktion.
Ännu lite senare kom ytterligare en kommentar som problematiserade förhållandet mellan ”tolerera” och ”acceptera” på ett nytt sätt.
Ja, det här var naturligvis inte fullständigt (den som vill se diskussionen i dess helhet kan gå till kommentarerna under rubriken ”Semantiskt talko 2”), men det är ett försök att sammanfatta de synpunkter som kom fram. Använd gärna kommentarfunktionen idag också, om ni vill rätta till det ni eventuellt inte tycker stämmer eller om ni vill lägga till något.
För övrigt inledde Aron igår en ny diskussionsrunda i sin blogg. Ordet som behandlas är ”melankoli”. Här under pausträdet avvaktar jag ett tag innan jag tar upp ett nytt ord, men ni får naturligtvis gärna skicka in förslag.
PS Jag har förresten fått mail från Finland angående mitt genusval vid ordet ”talko”. Jag har ju hela tiden skrivit ”ett talko”, men skribenten föredrar formen ”en talko”. Läs mer om denna fråga här.
Olga Tokarczuk
25/5 -2005
Så är det då recensionsdag för ytterligare en intressant polsk roman. Svensk dagspress har sina fasta recensenter och ”Under pausträdet” har sin:
Dagens Polen verkar utgöra en särskilt bra grogrund för god litteratur, både lyrik och prosa. Eller är det bra en slump att så många intressanta, läsvärda och i sin uppbyggnad spännande böcker kommer just därifrån? Jag överlåter, lite fegt, åt någon annan att besvara den frågan.
Olga Tokarczuk (född 1962) hör till Polens främsta moderna prosaister. Hon har skrivit ett tiotal böcker, däribland fyra romaner. ”Daghus, natthus” (Dom dzienny, dom nocny) är en roman och den är det andra verket av Tokarczuk som översatts till svenska.
I ”Daghus, natthus” är det platsen eller trakten som är navet som berättelsen kretsar kring. Tiden eller snarare de olika tiderna byter av varandra i rummet. Romanens rum är Schlesien, sydvästra Polen nära den tjeckiska gränsen och tiderna är medeltiden, 1700-talet, förra sekelskiftet, andra världskrigets slut och nutiden och väl också drömtiden, den tidlösa tiden. På några få ställen i romanen förläggs handlingen undantagsvis till östra Polen; den del av Polen som efter kriget kom att tillfalla Sovjetunionen. Men detta är egenligen inte någon inkonsekvens utan snarare ett slags flerfaldig spegling av Schlesien: östra Polen är landet polackerna miste på samma sätt som Schlesien är landet polackerna vann och tyskarna förlorade.
Man skulle kunna beskriva romanen som en lager-på-lager-berättelse. Det finns olika återkommande stråk som liksom skiktas ovanpå varandra. Vi möter med ojämna mellanrum det medeltida helgonet Kümmernis som fick Kristi ansikte för att räddas från ett oönskat äktenskap. Helgonets levnadstecknare, den transsexuelle – ordet känns lite otidsenligt i sammanhanget – munken Paschalis, är också en återkommande figur i romanen. På nutidsplanet finns en jagberättare som verkar ha drag av Tokarczuk själv, en kvinna i 35-40-årsåldern som lever i byn Nowa Ruda tillsammans med sin man R. I ett annat historiskt skikt träffar vi Franz Frost, mannen som byggde huset där berättaren bor. Byn heter då Neurode. Nowa Ruda läggs på Neurode och tvärtom, och Klodzko på Glatz och vice versa.
En viktig person i romanen är den gamla perukmakerskan Marta. Hon finns med på nutidsplanet, men hon visar sig också i ett tidigare skikt, 1930-talet, då Franz Frost bygger sitt hus: ”Så han lät takstockarna förbli bara till hälften tillyxade, strök på tjockt med färg på väggarna, och lyssnade på grannfrun perukmakerskan som sa åt honom att strunta i dräneringsrören och släppa in vattnet i huset.” Marta är en kvinna som aldrig berättar något om sig själv och vars förflutna ligger i ett nästan ogenomträngligt dunkel. Ingenstans får vi reda på om hon är av tyskt eller polskt ursprung, hon är en del av den här trakten, det är allt som går att utröna och det ligger en djupare sanning i det. Att Martas yrke är just perukmakerskans skulle kunna ses som ett slags metafor som avbildar romanens grundstruktur i ”hårvärlden” – gammalt hår blir ny peruk, det nya är egentligen bara skenbart nytt.
Några gånger kommer en fårskock förbi i historien: ”skällorna klingar från fårhalsarna, det kliar i pälsen” – samma formulering gång efter annan, som en form av uttryck för det tidlösa, oföränderliga.
Något påminner Tokarczuks bok om Andrzej Stasiuks ”Världen bortom Dukla” – den lantliga miljön, gränstrakten, de noggranna iakttagelserna av tingens och materians beskaffenhet. Också de återkommande funderingarna över tiden och rummet finns hos både Stasiuk och Tokarczuk. Så här står det till exempel i Kümmernislegenden: ”Då insåg jag hela sanningen om världen – att det är tiden som gör det omöjligt att få ljuset att nå fram till oss.” Tematiserandet av ljus och mörker är också något som de båda romanerna har gemensamt. Redan titeln ”Daghus, natthus” ger uttryck åt detta grundmotiv, ett annat exempel är följande passage: ”Natten är inte så mörk som det sägs. Den rymmer i sig ett mera behagligt ljus som strömmar från himlen mot berg och dalar. Jorden avger också ljus. Det är ett mörkt, gråaktigt, lätt fosforescerande sken påminnande om det som benknotor och träsvampar avger. Det går inte att uppfatta det under dagtid eller ljusa månskensnätter och inte heller i upplysta städer och byar. Bara i det djupaste mörker går det att uppfatta ljuset från jorden.” Och i Stasiuks ”Världen bortom Dukla” säger berättaren en gång: ”Jag har länge tyckt att det enda som är värt att beskriva är ljuset, dess skiftningar och dess evighet”.
Det är något svävande över berättelserna eller de olika lagren, de rör sig fram och tillbaka över gränsen mellan fiktion och realitet. En sträng i romanen utgörs av drömmar samlade på en drömsajt på internet. Det finns för övrigt en del i romanens uppbyggnad som för tanken till datavärlden och internet, man länkas via en typ av nyckelord från ett plan till ett annat, från en värld till en annan. Vid ett tillfälle alldeles i början beskriver berättaren sig själv som en pil på dataskärmen: ”Och genast upptäcker jag också en annan sak – att jag kan se genom tiden, att precis som jag kan skifta fokus i rummet så kan jag också göra det i tiden, som vore jag en pil på en dataskärm”. Rent tekniskt kan man läsa boken på en mängd sätt: Naturligtvis kan man läsa den på vanligt sätt från början till slut, men man kan också följa drömlinjen genom boken, man kan låta sig ledas av helgonlegenden, man kan följa i hagiografen Paschalis spår eller så kan man läsa helgonlegenden och Paschalishistorien emot varandra, man kan läsa de märkliga giftsvamprecepten i ett svep eller så kan man följa berättaren i en hennes vardag med de återkommande samtalen med Marta. Slutligen – nej det finns naturligtvis många fler varianter – kan man läsa boken cirkulärt, så att man läser början i direkt anslutning till slutet. Bokens sista rader anknyter direkt till datametaforen i början: ”Eller att ta ett dataprogram till hjälp för att av alla dessa himlar skapa en enda himmel. Och då kommer vi att få veta.”
Ibland liksom skimrar ett lager igenom ett annat. Kümmernislegenden dyker upp som relik på nutidsplanet, en märklig och fantasieggande relik i form av en korsfäst kvinnogestalt med mansansikte. Paschalis- och Kümmernishistorierna är liksom flätade i varandra genom bådas oklara och gränsöverskridande könsidentiteter. Gränsöverskridningar är ett tema i romanen också på andra sätt: En gammal tysk man som fördrivits efter andra världskriget återvänder till sin hembygd och dör just på gränsen mellan Polen och Tjeckien. Gränsvakterna på båda sidor vill befria sig från ansvaret för den döde och flyttar honom därför än hit än dit. Gränsen mellan liv och död är också ett framträdande motiv i romanen. Glidningarna mellan de tyska och de polska namnen på orterna är också ett slags klivande fram och tillbaka över gränser, ett klivande som till slut gör dessa otydligare.
Ett betydelsefullt om än inte explicit formulerat idéstråk i romanen är försoningstanken. Det här är kanske den första roman som så ingående behandlar den känsliga frågan om sammanhangen mellan det tyska och det polska i den här trakten utan att visa några som helst spår av partiskhet eller bitterhet. Det är inte heller fråga om ett argumenterande för försoning, utan försoningen framstår som självklar och oundviklig, som den enda möjliga vägen. Genom de storlinjiga blickriktningarna som inleder och avslutar romanen blir Schlesien också till ett exempel på en trakt i världen där människor har stridit och lidit, liksom ställföreträdande för många andra trakter. I början av romanen ser man jorden och mer specifikt en dal i Schlesien uppifrån himlen: ”Jag drömde att jag var ren blick, ett rent seende och att jag varken ägde kropp eller namn. Jag befann mig högt över dalen, i någon sorts obestämbar punkt från vilken jag kunde se allt eller nästan allt. Jag for iväg med blicken samtidigt som jag förblev orörlig. Den betraktade världen underkastade sig mig när jag såg på den, den förflyttade sig framåt eller bakåt på så sätt att jag kunde se allt samtidigt eller bara de minsta detaljerna.” I slutet av romanen är perspektivet det omvända: ”Han ska rikta in objektivet mot himlen över de två tvillinggranarnas toppar och låta stativet stå kvar där över sommaren. Varje dag ska han ta en bild, även de dagar då himlen är jämngrå. R. är övertygad om det ändamålsenliga i sitt projekt och att vi till hösten ska få ta del av en fullt logisk sekvens himlabilder, vars djupare innebörd vi säkert kommer att kunna uttyda. Det kommer att bli möjligt att sätta ihop fotona som ett slags pusselbitar. Eller att lägga in dem ovanpå varandra i datorn. Eller att ta ett dataprogram till hjälp för att av alla dessa himlar skapa en enda himmel.”